Relativ ålder
Men till dagens ämne: Ålder, och framför allt relativ sådan.
Har ni märkt att tiden går fortare och fortare. För varje år blir det allt kortare mellan sommar och jul, och mellan jul och sommar. För att inte tala om semestern sedan. När jag var lite mer yngre än jag är nu varade den en evighet. Nu svischar den förbi på nolltid. (Kritisk läsare säger: Förr var du lärare med lång ferie, nu är du semesteranställd, och visar därmed att han/hon inte förstått poängen.)
Jag har en teori om detta. När man fyller 11 år har man under det senaste året lagt 10 % till den livstid man hade året innan. När man fyller 51 (those were the days) har man adderat 2 % under det senaste året. Och alla vet att 10 % är mer än 2 %, så där har vi förklaringen.
En annan märklig sak med ålder är att synen på ålder förändras.
När man är 17 år tycker man att en 50-åring är gammal som gatan. I 40-årsåldern tycker man att 50-åringen är lite äldre, men att det väl inte är så mycket att tala om. Vid 55 år börjar man se tillbaka på 50-årsåldern med nostalgi.
Samtidigt är jag helt säker på att dagens 55-åringar är mycket yngre till sinnet och vitalare än 55-åringarna var när jag var 17 år. Då fanns det knappt en 55-åring som lyssnade på Beatles och Stones. Nu gör alla 55-åringar det. Jag vet, dumt exempel. Men "get my point" (förbereder mig för en kommande Londonresa), idag är mycket musik allåldersmusik. Jag kan åka på festival med min son och trots åldersgapet (36 år, men till vems fördel?) kan vi faktiskt njuta av samma saker. När jag var i hans ålder var detta nästan en omöjlighet. Nästan allt vi tonåringar lyssnade på stämplades skrän och skrik av de äldre, och det de lyssnade på var så töntigt, så det ville man inte ta i med tång.
Sedan hade jag tänkt att jag skulle förklara för världen vad Bob Dylan menar när han i My Back Pages sjunger "I was so much older then, I'm younger than that now". Stundtals ser jag detta helt solklart framför mig, men just nu försvann det ur huvudet. Måste vara åldern.
Jag har också funderat en hel del på ålder, framför allt på hur olika vi åldras. Jag har jobbat som lärare i Åmåls kommun i 34 år nu, och blir lika överraskad varje gång någon av mina före detta elever kommer tillbaka till skolan - som förälder! Jag menar, hur har det gått till? Dom har vuxit upp och fått egna ungar, och jag känner mig inte så värst mycket äldre än de ser ut. För 35 år sen hade jag ett litet knytt på 6 månader i vagnen, idag undrar jag ofta vem som egentligen är äldst av oss.
Och min 22-åring, som är helsåld på Povel Ramel..!? Som jag nästan tyckte var i töntigaste laget när jag var i hennes ålder.(Men jag har dock ändrat åsikt om Povel,inte med ålder, givetvis, men med visdom.)
Att man känner sig yngre när man blir äldre kan väl bero på att så välsignat många plikt-och ansvarsbitar lyfts från ens skuldror. Det är inte längre livsviktigt att se superattraktiv ut så fort du ska utanför dörren, allt utöver att gå på egna ben, och vara klar i huvudet är bara bonus. Du behöver(förhoppningsvis)inte försörja dina barn, inte gå till jobbet, inte ens undra över hur i herrans namn du ska hitta ett nytt jobb när du blivit uppsagd från det förra, du har inga ekonomiska förpliktelser gentemot dina barnbarn, bara de bästa bitarna, du kan vara hur excentrisk du vill, göra precis det du känner för, resten kan du ta i morgon, fast det är måndag, och arbetsdag...för somliga. Och har du riktig tur kan det finnas pensionspengar kvar till dig också.
Jag håller inte riktigt med Oscar Wilde som en gång sa: Ålderdomens tragedi är inte att man är gammal, utan att man är ung.
Nu är jag ju forfarande ung nog att gå till jobbet varje dag, men jag tror det är helt OK att bli gammal...förutsatt att man är ung!
Ullabritt
