Nice guys
Dagens häftigaste rubrik kommer från lokaltidningen hemma hos oss: "Sprit bra för förskolebarn" Men lugna kära läsare, det handlar om att barnen ska tvätta händerna med desinfektionssprit istället för med tvål och vatten.
Bloggen "fyrafyratvamikke.blogg.se" skrev igår om The Nice Guy Revolution, det vill säga att det är dags för alla hyggliga killar som ställer upp för tjejer, och andra, utan baktankar och dolda avsikter att stiga fram. Detta är något jag har funderat på länge och låt mig dra en historia ur det sanna livet, från ett Skolforum i Älsvjö någon gång runt det senaste sekelskiftet.
Först dock ett klargörande: Jag är för jämställdhet mellan könen. Lika möjligheter för alla. Vill en kille åka konståkning eller en tjej boxas, fine by me. Likaså har två av de tre bästa chefer jag haft har varit kvinnor, så no problems där heller. Men ...
Jag hamnade på ett jämställdhetsseminarium (som en av två män bland drygt 40 kvinnor) där två rabiata feminister beklagade att de i ett jämställdhetsprojekt på en gymnasieskola hade haft så svårt att få med sig medelålders män. Jag tänkte, men sa inte, att om det nu var ett jämställdhetsprojekt där man ville ha med sig båda könen, varför hade man då inte en projektledare av varje kön. Men jag kanske inte ser det riktigt ur samma synvinkel som dem.
Så beskrevs det mansideal kvinnorna hade, och helt plötsligt var jag överens med dem. De efterlyste den mjuka mannen, som vågar bejaka sina känslor, som vill leva i ett jämställt förhållande där båda parter har en chans att utvecklas och så vidare. Men så gick våra åsikter isär igen. De som ensamma bar ansvaret för att utveckla denna mansroll var vi män.
När ordet släpptes fritt var jag tvungen att säga något. Jag sa ungefär så här:
"Jag ställer till 100 % upp på den mansroll ni beskriver men jag undrar om inte ni kvinnor gemensamt skulle kunna påverka detta. I tonåren är många killars högsta dröm att hitta en tjej, men vilka signaler får de från tjejerna om hur man ska nå detta mål? På de högstadieskolor jag har arbetat finns massor av killar som stämmer in på er beskrivning, men dem ser jag i korridorerna samlade i grupper med enbart killar. Däremot ser jag hur skolans snyggaste tjejer flockas runt de killar som ni beskriver som de avskräckande exemplen.
Signalen är jättetydlig. Spela tuff och ball, behandla tjejer som skit och du kommer att få så många tjejer du önskar. Varför kan inte ni tjejer snacka er samman och komma överens om att göra tvärtom?"
Det blev dödstyst. Om blickar kunde mörda skulle ni nu läsa texten på min gravsten och inte min blogg.
På väg ut gick en kvinna ikapp mig. Hon sa: "Jag forskar i jämställdhetsfrågor och har funderat mycket på det du sa. Men det törs man ju inte ta upp där inne."
Min fråga är fortfarande, nästan ett decennium senare. "Hur kommer det sig att trevliga och justa killar får jobba hårt för att hitta sin kärlek, och i tonåren bli stämplade töntar och mesar istället för det de är, dem man kan bygga en bra framtid med, medan en massmördare dränks i friarbrev från kvinnor?" Och vi killar bör fundera på samma sak och titta lite mer på insidan på de tjejer vi dras till. (Även på denna punkt har den ovan nämnda bloggen intressanta tankar i tidigare inlägg.)
Sedan har jag ett problem med termen "The Nice Guy Revolution". Vi justa och snälla killar gör inte revolution, för då är inte vi inte längre snälla och justa, och det är mot vår natur att framhäva oss på det sättet. Men vi kanske ska kräva en viss respekt. För ärligt talat tjejer, och andra. Vem vill ni ha vid er sida när det blåser snålt runt om er, en kille med en stor varm famn eller en med vassa armbågar? Jag vet vilken typ av kvinna jag vill kunna luta mig mot vid de tillfällena. (Och henne hittade jag för 35 år sedan.)
Bloggen "fyrafyratvamikke.blogg.se" skrev igår om The Nice Guy Revolution, det vill säga att det är dags för alla hyggliga killar som ställer upp för tjejer, och andra, utan baktankar och dolda avsikter att stiga fram. Detta är något jag har funderat på länge och låt mig dra en historia ur det sanna livet, från ett Skolforum i Älsvjö någon gång runt det senaste sekelskiftet.
Först dock ett klargörande: Jag är för jämställdhet mellan könen. Lika möjligheter för alla. Vill en kille åka konståkning eller en tjej boxas, fine by me. Likaså har två av de tre bästa chefer jag haft har varit kvinnor, så no problems där heller. Men ...
Jag hamnade på ett jämställdhetsseminarium (som en av två män bland drygt 40 kvinnor) där två rabiata feminister beklagade att de i ett jämställdhetsprojekt på en gymnasieskola hade haft så svårt att få med sig medelålders män. Jag tänkte, men sa inte, att om det nu var ett jämställdhetsprojekt där man ville ha med sig båda könen, varför hade man då inte en projektledare av varje kön. Men jag kanske inte ser det riktigt ur samma synvinkel som dem.
Så beskrevs det mansideal kvinnorna hade, och helt plötsligt var jag överens med dem. De efterlyste den mjuka mannen, som vågar bejaka sina känslor, som vill leva i ett jämställt förhållande där båda parter har en chans att utvecklas och så vidare. Men så gick våra åsikter isär igen. De som ensamma bar ansvaret för att utveckla denna mansroll var vi män.
När ordet släpptes fritt var jag tvungen att säga något. Jag sa ungefär så här:
"Jag ställer till 100 % upp på den mansroll ni beskriver men jag undrar om inte ni kvinnor gemensamt skulle kunna påverka detta. I tonåren är många killars högsta dröm att hitta en tjej, men vilka signaler får de från tjejerna om hur man ska nå detta mål? På de högstadieskolor jag har arbetat finns massor av killar som stämmer in på er beskrivning, men dem ser jag i korridorerna samlade i grupper med enbart killar. Däremot ser jag hur skolans snyggaste tjejer flockas runt de killar som ni beskriver som de avskräckande exemplen.
Signalen är jättetydlig. Spela tuff och ball, behandla tjejer som skit och du kommer att få så många tjejer du önskar. Varför kan inte ni tjejer snacka er samman och komma överens om att göra tvärtom?"
Det blev dödstyst. Om blickar kunde mörda skulle ni nu läsa texten på min gravsten och inte min blogg.
På väg ut gick en kvinna ikapp mig. Hon sa: "Jag forskar i jämställdhetsfrågor och har funderat mycket på det du sa. Men det törs man ju inte ta upp där inne."
Min fråga är fortfarande, nästan ett decennium senare. "Hur kommer det sig att trevliga och justa killar får jobba hårt för att hitta sin kärlek, och i tonåren bli stämplade töntar och mesar istället för det de är, dem man kan bygga en bra framtid med, medan en massmördare dränks i friarbrev från kvinnor?" Och vi killar bör fundera på samma sak och titta lite mer på insidan på de tjejer vi dras till. (Även på denna punkt har den ovan nämnda bloggen intressanta tankar i tidigare inlägg.)
Sedan har jag ett problem med termen "The Nice Guy Revolution". Vi justa och snälla killar gör inte revolution, för då är inte vi inte längre snälla och justa, och det är mot vår natur att framhäva oss på det sättet. Men vi kanske ska kräva en viss respekt. För ärligt talat tjejer, och andra. Vem vill ni ha vid er sida när det blåser snålt runt om er, en kille med en stor varm famn eller en med vassa armbågar? Jag vet vilken typ av kvinna jag vill kunna luta mig mot vid de tillfällena. (Och henne hittade jag för 35 år sedan.)
Kommentarer
Trackback
