Bra TV
Usch vilken hemsk bild de har på mig i dagens TTela. Men, jag vill konstatera det själv, inte höra frun säga det.
En epok går mot sitt slut. Igår såg vi den 22:a DVD-filmen med kommisarie Lynley. Bara en kvar i serien (och den komer på måndag). Slut lagom till semester. Den vi såg igår var en av höjdpunkterna i serien, där misstankarna kastades mot olika personer. Och så kan fundera hur klokt det är av en kommisarie att gå till sängs med en betydligt yngre kvina, som dessutom enligt manus ska mördas medan hon befinner sig i hans lägenhet.
När filmen var slut halkade vi in på slutet av The Vicar of Dibley på TV4 Komedi. Jag måste erkänna att för nostalgiker fyller TV4 Komedi och Guld sin funktion. Vi har avnjutit Matador, Mash, Skål och många andra höjdare på kanalerna. Just nu är det The Vicar of Dibley (som vi förresten har komplett på DVD så jag vet inte riktigt varför vi ser den på TV) och c/o Segemyhr som fångar vår uppmärksamhet.
Det finns en stor skillnad mellan de båda serierna. Vicar gjordes i ett fåtal avsnitt, Segemyhr fick pågå för länge. De första avsnitten av den sistnämnda är briljanta, medan man så småningom tappar intresset för den. Det hann man aldrig göra med Vicar. Patricia Rutledge, som spelar Hyacint Bucket i "Skenet bedrar", som gjordes i fem omgångar plus några julspecial, fick en gång frågan varför man inte gjorde fler avsnitt. Hon svarade: "Jag får hellre den frågan än 'Håller ni på än'?"
Alla de riktigt bra engelska serierna har begränsat antal avsnitt. Fawlty Towers, The Thin Blue Line (2*6), Black Adder (4*6 i olika tidsepoker) osv.
The Vicar of Dibley är ett mästerverk, fylld av härliga biroller, som den urblåsta kyrkvaktmästaren Alice, Owen den sexfixerade, Jim som börjar varje mening med "No no no" osv. Introt får mig alltid att längta efter att ta bilen till de engelska motorvägarna och sedan njuter jag fram till att eftertexterna börjar med "Bless you for watching", och förresten efteråt också. Finessen med att den karl- och chokladtokiga prästen Geraldine som avslutning försöker få Alice är förstå en vits eller rolig historia varje gång är ett genidrag. Det blir liksom en programdessert som sätter pricken över i:et.
Har ni inte sett den så har ni många roliga timmar framför er när den på nytt börjar sändas.
En epok går mot sitt slut. Igår såg vi den 22:a DVD-filmen med kommisarie Lynley. Bara en kvar i serien (och den komer på måndag). Slut lagom till semester. Den vi såg igår var en av höjdpunkterna i serien, där misstankarna kastades mot olika personer. Och så kan fundera hur klokt det är av en kommisarie att gå till sängs med en betydligt yngre kvina, som dessutom enligt manus ska mördas medan hon befinner sig i hans lägenhet.
När filmen var slut halkade vi in på slutet av The Vicar of Dibley på TV4 Komedi. Jag måste erkänna att för nostalgiker fyller TV4 Komedi och Guld sin funktion. Vi har avnjutit Matador, Mash, Skål och många andra höjdare på kanalerna. Just nu är det The Vicar of Dibley (som vi förresten har komplett på DVD så jag vet inte riktigt varför vi ser den på TV) och c/o Segemyhr som fångar vår uppmärksamhet.
Det finns en stor skillnad mellan de båda serierna. Vicar gjordes i ett fåtal avsnitt, Segemyhr fick pågå för länge. De första avsnitten av den sistnämnda är briljanta, medan man så småningom tappar intresset för den. Det hann man aldrig göra med Vicar. Patricia Rutledge, som spelar Hyacint Bucket i "Skenet bedrar", som gjordes i fem omgångar plus några julspecial, fick en gång frågan varför man inte gjorde fler avsnitt. Hon svarade: "Jag får hellre den frågan än 'Håller ni på än'?"
Alla de riktigt bra engelska serierna har begränsat antal avsnitt. Fawlty Towers, The Thin Blue Line (2*6), Black Adder (4*6 i olika tidsepoker) osv.
The Vicar of Dibley är ett mästerverk, fylld av härliga biroller, som den urblåsta kyrkvaktmästaren Alice, Owen den sexfixerade, Jim som börjar varje mening med "No no no" osv. Introt får mig alltid att längta efter att ta bilen till de engelska motorvägarna och sedan njuter jag fram till att eftertexterna börjar med "Bless you for watching", och förresten efteråt också. Finessen med att den karl- och chokladtokiga prästen Geraldine som avslutning försöker få Alice är förstå en vits eller rolig historia varje gång är ett genidrag. Det blir liksom en programdessert som sätter pricken över i:et.
Har ni inte sett den så har ni många roliga timmar framför er när den på nytt börjar sändas.
Kommentarer
Trackback
