ukulelemorfar

Svend Asmundsen brukade hävda att Putte Wickman inte bara var autodidakt, han var dessutom en självlärd autodidakt. Desamma skulle kunna sägas om mitt fiolspelande, jag är en självlärd autodidakt.

Det första, tämligen misslyckade, försöket att ge sig på alla klassiska kompositörers favoritinstrument gjorde jag under första terminen på Lärarhögskolan. Det gjordes på en kinesiskt fiol, som på grund av en liten igenlimmad spricka i locket såldes till mig för cirka 150 kr av en numera nedlagd musikbutik vid Odenplan i Stockholm. Efter hårt övande spelade jag för en mer musikalisk kompis som torrt konstaterade: ”Både du och jag vet ju hur falskt det där var.” Ridå.

Fiolen såldes på en loppis till förmån för dotterns klassresa många år senare.

Intresset väcktes igen för snart sex år sedan, efter flera år som gitarrist till alla fiolspelare i Dalslands Spelmansförbund. Olle på Rämjes musik (mellan Vänersborg och Uddevalla för er som bor på andra ställen i landet) lät mig köpa en gammal fiol han hade liggande på kontoret. En tusenlapp för fiol och stråke (som senare ersatts). Ett riktigt fynd.

Jag satte fart direkt. Glöm att ta det försiktigt i början. Jag gick direkt på en bok med engelska folkmusiklåtar, givetvis spelade med betydligt lägre tempo än avsett, men ändå. Har man spelat mandolin i många år så vet man ju ungefär var fingrarna ska sättas. Och fördelen med den bok jag använde var att 95 % av låtarna går i D- eller G-dur, fiolspelarens favorittonarter.

Men fiolspelet har två stora svårigheter som måste övervinnas:

1. Man måste sätta fingrarna så exakt. När jag spelar gitarr, mandolin, bouzouki eller banjo spelar en halv millimeter hit eller dit inte så stor roll. Det blir rätt ton ändå. Jag behöver inte lita på gehöret. När man spelar fiol kan en halv millimeter hit eller dit vara skillnaden mellan njutbar musik och skärande falskt oväsen.

2. Stråkföringen. I början studsade stråken en del, sedan gnisslade de ibland för jäkligt. Och så gäller det att lista ut när man ska byta riktning, det som tydligen kallas upp- och nerstråk. För att inte tala om att få tryck och betoningar. Efter sex år är jag fortfarande nybörjare.

Men det går framåt. När jag för några år sedan förklarade för min son före detta att jag inte kan spela fiol konstaterade hon: ”Säg inte så. Du kan spela fiol. Men inte särskilt bra.” Men jag tror att jag har bättrat mig sedan dess, men än så länge avstår jag från att spela offentligt.

Och jag är verkligen autodidakt. Den undervisning jag har fått är följande:

• Min före detta spelkompis Anna svarade på frågan om hur hårt jag bör spänna stråken och lärde mig att jag ska använda lillfingret om jag vill ta ett B på E-strängen, något som jag har nytta av även i mandolinspelandet.

• Tomas berättade att det gnisslar mindre om man vinklar stråken lite.

För övrigt har jag försökt lista ut det mesta själv. Och numera spelar jag en blandning av brittisk musik och låtar jag snappat upp från Dalslands Spelmansorkester. Det tar sig.

(Autodidakt = En självlärd person inom ett område)