ukulelemorfar

Om man är det minsta intresserad av shopping är ett besök i Westfield, Shephard's Bush obligatorisk. Så vi var där igår. Men med undantag för ett bagel med lax o0ch en burk Fanta var ett födelsedagskort till min svärfar det enda jag spenderade perngar på. Men frun hittade några hudkrämer och parfyrmert i hennes favoritaffär, Beauty Box, en billighetsaffär för sådana varor. Men HMV är stängd och Waterstones-butiken reducerad till ett minimum så jag var aldrig seriöst lockad av något.

I min bok "Guida dig själv i London" (1993) handlar hela första kapitlet om buss 156, sträckan från Paddington till Towern. Nu är linjen uppdelad i två. Vi tog den andra, från Charing Cross genom city. Med karta i hand får man se det mestaq värt att se i den delen aqv London.

Vi hoppade av vid Cannon Street Station för att göra två besök, båda på gatan Walbrook (namnet på en liten å som en gång flöt här och delade City  två delar, Ludgate Hil och Cornhill).

Det första besölket misslytckades. Kyrkasn St Stephen Walbrook var stängd och kunde bara betraktas utifrån. Utifrån är det enda värt att se den gröna kupolen, som påstås vara Christopher Wrens övning inför att bygga St Paul's kupol. Men insidan är något av det vackraste London har att erbjudfa. Missa inte.

Men London Mithraum var öppet. Det är en magisk upplevelse. Det formella namnet är Bloomberg Space och innehållert grunden från ett romerskt tempel, byggt cirka 240 e Kr och återupptäckt i utgrävningarna efter Blitzen. Län ge låg det öppet på Queen Victoria Street. Men nybyggnation har tvingat fram en återflytt till den ursprungliga platsen. Nu ligger det sju meter under gatunivån och runt det har skaopats en utstälning med romerska föremål och utförlig information om Mithras-kultern. Det är fri entré men man rekommenderas att förhandsboka eftersom de bara tar emot ett begränsat antal vid varje tillfälle. https://www.londonmithraeum.com/ 

Kvällen spenderades på Garrick Theatre på Charing Cross Road. En härlig gammaldags teater med förvånansvärt bra benutrymme, och utan orkesterdike. Teatern är uppkallad efter en av Englands stora 1700-talsstjärnor David Garrick. Han anses fortfarande som en av de främsta Shakespeartolkarna någonsin.

Vi var där för att se "Rip it up - The 60s". Vi trodde det var en musikal, men hade fel. Det är en SHOW, med drygt ett tiotal dansare, ett superbt fyrmannaband på scenen och en presentatör, Det hela har formen av en fejkad TV-show och blandar förfilmade bitar, som intervjuer med Lulu, Roger Daltrey och Dionne Warwick med flera, med dans och sångh. De senare presenteras i sjok. Alltihop handlar om The Swinging Sixties (även om de av misstag har med två 70-talslåtar). Ibland hela låtar, ibland smått geniala medleys, och dans som ibland övewrgår i ren akrobatik. Totalt mycket underhållande, och med en energi som saknades i musikalen vi såg dagen innan. Om man gillar dans och 60-talsmusik bjuds man på en kanonkväll. Men skynda. De är bara i London för 16 veckor, och tre har redan gått.

Så kan man fundwera över varför toaletterna på pubarna nästan alltid ligger på övervåningen eller i källaren. Om man har aktiv blåsa och ont i knäna är det en plåga.