ukulelemorfar

För mig är den ryske pedagogen Vygotskijs tankar en del av lösningen om vi ska höja resultaten i svensk skola. Men vad kan en ryss som dog 1934 kunna säga dagens skola? Låt oss börja från början.

Vygotskij introducerades för grundskolefolk i samband med Skola för bildning, det betänkande som ledde fram till Lpo 94. Han nämns bara i förbifarten, men hans teorier präglar mycket av betänkandet.

Mitt intresse väcktes när jag och en person från Skolverket skulle presentera Skola för bildning för rektorerna i en västsvensk kommun. Skolverkets utsände sa: "Det där med Vygotskij kan vi ta lite summariskt kanske." Min nyfikenhet började gå på högvarv och jag började leta information, vilket det inte fanns så mycket av på svenska. Men jag hittade ett par engelska böcker om honom.

Men varför väcktes han till liv så sent som på 1990-talet? En förklaring gavs av en gästande rysk professor i pedagogik som berättade om Vygotskijs anseende under Sovjettiden. "It was not forbidden, but certainly not recommended, to mention him."

Så i Skolnytt 1995/96 skrev jag en serie artiklar om Vygotskij och hans tänkande.Det var innan den första svenska boken om honom kom (vilket skedde 1998).

 

Vad lär då Vygotskij. Här är ett mycket kort sammandrag av hans huvudsakliga teorier som har bäring på arbetet i skolan:

När det gäller barns utveckling anser han att den går i vågor. Stabila perioder med långsam utveckling växlar med kritiska perioder när det sker en snabb utveckling. Barnets handlande och tankar formar i samspel med andra och blir så småningom en del av personligheten.

Vygotskij hävdar att lärande går från det kollektiva till det individuella, Man lär sig i ett socialt sammanhang. Det gäller till exempel språkutvecklingen. Det utvecklas i samspel med andra och blir så småningom ett redskap för barnet att kontrollera tankar och handlingar.

Språk och tanke hör ihop. Vi tänker genom språket, språket skapar förutsättningar för tänkandet, samtidigt som tänkandet utvecklar språket. Vygotskij menar att vi ständigt bär med oss två typer av talet. Det yttre är det som vi använder för att kommunicera med andra, den inre monologen för att planera och reflektera.

 

Hans viktigaste bidrag till pedagogiken är dock teorin om utvecklingszonerna, och framför allt den om den proximala, eller potentiella, utvecklingszonen. Varje barn befinner sig inom olika områden i en utvecklingszon, den potentiella zonen är den som ligger precis ovanför denna. Den definieras av att barnet/eleven i denna zon klarar av att utföra uppgifter om han/hon får lite hjälp. Hjälpen kan komma från en vuxen eller genom att två elever tillsammans löser en uppgift som är för svår för dem att lösa var och en för sig.

Vygotskij menar att elever för att utvecklas maximalt så ofta som möjligt ska befinna sig i denna potentiella utvecklinszon. Det ska vara utmanande, men lagom utmanande. Lärarens uppgift blir att matcha eleven mot detta och se till att stödet för att eleven ska klara uppgifterna finns.

 

Som sagt. Jag är Vygotskijan och tror fullt och fast att det är hans teorier som borde prägla arbetet i våra skolor.