ukulelemorfar

"Nothing succeeds like success" var en av de första saker jag fick lära mig i pedagogiken. Året var 1972 och som halvt omogen sistaårstonåring förstod jag väl inte riktigt relevansen av talesättet för det yrke jag just valt att utbilda mig till. Men med åren kom jag att greppa det och efterhand såg jag fler och fler bevis för dess giltighet.

Kaosteoretikerna talar om självförstärkande cirklar. Det som börjar i det lilla kan om det uppmuntras och stöds bli till något stort. En fjärils vingslag i Sydamerika kan, under rätt betingelser och bildligt talat, utvecklas till en storm i Asien.

När "en skola för alla" blev slagordet i 1980-talets Skolsverige myntades också begreppet "specialpedagogiskt förhållningssätt". Utgångspunkten var att bygga vidare på elevens styrkor, inte att peka ut hens svagheter. Genom att låta eleven lyckas skulle eleven utvecklas snabbare och bättre.

En som tog vara på detta var Tommy Svensson, förbundskapten i fotboll och den som ledde Sverige till ett VM-brons i USA 1994. Tommy är gammal folkskollärare och han har berättat hur han vid landskamper visade ihopklippta videofilmer från tidigare matcher. Det han hade klippt ihop var sekvenser där spelarna i laget lyckades, där fintade bort en motståndare, gjorde en fin brytning eller sköt mål. Det handlade bland annat om att stärka självförtroendet. Och det lyckades.

I dagens skola tycks vi ha glömt bort denna gamla sanning. Vi har kastat ut barnet med badvattnet. I vår iver att våra elever ska nå alla kunskapsmålen i alla ämnen och bli bättre i PISA känner vi oss tvingade att tala om för dem vad de inte kan. Med ett F stämplar vi den 12-åring som, kanske av omognad, inte lärt sig att simma 200 meter eller missat något annat enstaka kunskapsmål. I betygsvarningar pekar vi på alla de brister eleven har, och vissa elever får hela kataloger över sina brister en gång per termin från hösten i årskurs 6. Och överallt florerar begreppet "omprov", där eleven får göra om allt det den misslyckats med, kanske många gånger.

Jag ifrågasätter inte att vi har mål för vad eleverna ska kunna. Jag ifrågasätter inte att vi utvärderar hur de lyckas med detta. Men jag ifrågasätter redskapen och metoderna vi väljer. Varför fokuserar vi inte på det de kan och låter detta bli ett avstamp för att så småningom behärska även det andra? Varför göra om ett och samma prov många gånger? Varför inte gå vidare och säga  "Vi kommer tillbaka till det senare när du har lärt dig mer"?

För mig, som mest hade femmor, var betygskuverten stimulerande att öppna varje termin. (Även om jag tycker att jag borde fått större utmaningar.) Men för många av mina kompisar var de en plåga, och andra hade gett upp, de sket fullständigt i vilka betyg de fick, det var ju ändå mest ettor och tvåor.

Om man nu måste ha betyg, varför inte ha en skala i varje ämne eller moment som visar på utveckling. Sedan kan man vid givna tillfällen tala om vilken nivå eleven nått i det ämnet eller momentet. På så sätt kommer "betygen" att höjas vid varje tillfälle. Engelsmännen har (åtminstone haft) detta system, Ingvar Lundbergs LUS-skala är en annan variant av det.

Jag säger inte att alla elever alltid ska arbeta med det de redan kan för att få känna att de lyckas. Tvärtom. Men det ska jag återkomma till i ett senare inlägg. Men jag säger att en grundförutsättning för att svenska skolan ska lyckas är att eleverna i den får känna att de lyckas.

Och Tommy Svensson utökade efterhand sin videovisningar med att också visa enstaka klipp där en spelare misslyckades med det han förutsatt sig. Men då följdes det av en diskussion kring hur han skulle ha agerat för att lyckas.