ukulelemorfar

"... att springa åt samma håll som alla andra är inte nytänkande."

Jag hittade citatet i en ledare i dagens GP. Den handlade om allas vurm för Lean, men det fick mig att börja fundera kring skolutveckling, och framför allt vår förmåga att okritiskt anamma modetrender och se dem som lösningen på allt. Vad sägs om följande lista (ett litet urval av alla modetrender som svept över under mina år i skolan).

I slutet på 1960-talet skulle vi revolutionera matematikundervisning. "Hej matematik" hette läromedlet som byggde på det nya. Att plugga additions- och multiplikationstabeller var omodernt. Istället skulle vi lära de små att hantera delmängder. Man skulle kunna kallat det "Hejdå matematik" och satsningen får ta på sig en stor del av skulden till de dåliga matematikresultaten i svensk skola ett antal år senare.

När jag gick på lärarhögskolan svepte en vänstervåg över landet och den påverkade också pedagogiken. Pablo Freire blev en stor förebild för många av oss. Han hade alfabetiserat stora mängder vuxna i Sydamerika. Vurmen för Freire fick sig dock en törn när vår idol ifrågasatte om en metod för att lära vuxna analfabeter att läsa verkligen var lämpad för svenska 7- och 8-åringar.

Som relativt nybakad lärare fastnade många av oss för Freneit och arbetets pedagogik, med lite dragning åt Dewey's Learning by doing. Jag tycker fortfarande att det finns mycket bra i detta, men tyvärr fastnade vi i en diskussion kring hektografens nödvändighet. Min invändning att Freneit nog hade använt en modern kopieringsapparat om det bara hade funnits sådana på hans tid togs inte på fullt allvar av alla.

Så kom den första IT-vågen med Kompisdatorer och målet att alla skulle bli programmerare. 

I början av 1990-talet kom flera parallella popvågor. Montessori blev på modet och i kölvattnet följde först en åldersblandningstrend. När Stockholmsforskaren visade på att elever som gått i åldersblandade klasser var sämre i bland annat matematik stämplades han genast som bakåtsträvare. 

Åldersblandningstrenden kopplades till den nya individualiseringen. Var och en skulle söka kunskap och läraren skulle vara handledare. Katederundervisning blev helt plötsligt ett skällsord. Institutet för Individanpassad skola skördade framgångar och fick bland annat stöd av arbetsgivarföreningen. Numera anser väl de flesta av oss att den vågen är en av orsakerna till dagens kunskapstapp i svensk skola. Man kan inte bygga upp förståelse i matematik och NO genom att sitta och läsa i en bok och svara på frågor, och Learner Autonomy i engelska är väl OK inom vissa moment, men att nöta in ett bra uttal och en bra intonation kräver en lärare.

Och så kom SIQ och vi skulle arbeta med kvalitetsutveckling. Men eftersom ingen riktigt visste hur vi skulle bedöma kvalitet i skolan nöjde sig SIQ med att bedöma vårt arbete med att utveckla kvalitet. Föräldrar och elever dränktes i enkäter om skolmat, information och allt utom själva undervisningen. Den första skola som fick SIQs skolutmärkelse hade arbetat fint med sina administrativa rutiner men inte med något som hade med själva undervisningen att göra. I rest my case.

Man kan ju fundera över vilka dagens trender är, de som vi kommer att skratta åt om 10-15 år och som vi kommer att ge skulden om vi inte lyckas höja kunskapsnivån. Jag vet bara en sak: Alla som påstår sig ha funnit den slutgiltiga sanningen om hur skola ska fungera har fel. Det finns ingen enda väg eller slutlig lösning. Det hela handlar om att plocka idéer på många håll. Men det är ett ämne nog för ett helt eget inlägg.

Tillfrågad av en kursdeltagare om vad han tyckte om Montessoris pedagogik sa Henry Pluckrose en gång: "Do not become followers of a dead corpse." Han la till att det var en pedagogik som fungerade bra för 1930-talets italienska arbetarbarn, och det finns säkert delar vi kan låna, men ...