ukulelemorfar

Det måste varit våren 1974 som jag och en kompis på Lärarhögskolan gjorde en studie av Brandbergen, det område som under perioden 1969-1975 förvandlades från skog och bergknallar till en förort för 12 000 invånare. Studien var en del av vår utbildning.

En av de vi intervjuade var en representant för HSB. HSB förvaltade på de den tiden många av de nya förorter som växte upp runt Stockholm, i huvudsak på södra sidan. Det var det stora miljonprogrammet som pågick, det som skulle bygga bort bostadsbristen. HSB-personen berättade om att en ny tids nomader hade uppstått. De kunde genom sitt förvaltande se hur familjer ständigt flyttade runt. Det bodde 6-12 månader i en ny förort, kom till slutsatsen att de inte trivdes och så drog de vidare till en änny nyare.

Vi träffade en lågstadielärare som berättade om skolkonsekvenserna av detta. När hösten började hade hennes årskurs 2 bestått av 14 elever. Nu i april hade hon 22. Men det var inte så att hon hade fått 8 nya. Nej, under skolåret hade sex elever flyttat från orten och hon hade fått 14 nya. Man kan förstå att hon var närmast uppgiven. Hur skulle hon kunna skapa sammanhållning i en klass där i genomsnitt i veckan flyttade in eller ut? Hur skulle hon kunna lägga upp en långsiktig plan för undervisningen och elevernas lärande?

För någon vecka sedan kom jag under en middag i samspråk med en förälder till skolbarn i en kranskommun till Stockholm. Drygt 40 år senare fick jag en berättelse om något liknande, men nu inte orsakat av familjers flyttande utan av det fria skolvalet.

Hon berättade att det på gångavstånd från dem fanns ett stort antal skolor att välja på, både för lärare och skolledare i jakt på bättre arbetsvillkor eller lön och elever vars föräldrar ständigt söker den "optimala" skolan för sina barn. Hon började i svårigheterna att få till en dialog med en skola där man regelbundet byter rektor, och där man aldrig får någon förklaring till bytena, och den otrygghet det kan skapa när eleverna aldrig från termin till termin kan vara säkra på att de får behålla lärare de tycker om.

Men så kom hon in på det verkliga problemet. Det är hur klasserna ständigt förändras. I samtliga barns klasser försvinner efter varje läsår ett antal klasskamrater till skolor i grannskapet, och det tillkommer nya. Kompisrelationer slås sönder och de kvarvarande eleverna måste varje år hitta sin roll i den nya sammansättningen. Rutiner som läraren arbetat in med klassen måste arbetas in på nytt, och de processkunskaper (se ett tidigare blogginlägg) man arbetat med kanske de nya klasskamraterna inte känner till.

Cynikern i mig ser ett samband. Denna ständiga omstrukturering av klasser i våra storstadsområdena försvårar det långsiktiga arbetet med att utveckla elevernas lärande och kunskaper. Det gör att mycket av lärarnas och elevernas kraft går åt till att skapa nya strukturer och hitta nya roller istället för att satsa på kunskapsutvecklingen. Det kanske rent av är så att det fria skolvalet, och framför allt hur det tillämpas, är en av orsakerna till svenska elevers fallande kunskapsnivå? Jag bara frågar. Jag tycker att det vore värt en djupare analys, kanske som forskningsobjekt.

Skolan är ingen tillverkningsindustri där man baserat på kvartalsbokslut kan bestämma sig för att flytta sitt aktieinnehav från ett företag till ett annat. Skolan är en långsiktig process där en grundval för kunskapsinhämtandet elever och lärare (och skolledare) behöver ges förutsättningar att skapa djupa och utvecklande relationer. Det gick inte för läraren i Brandbergen våren 1974, och det verkar inte att gå i Storstockholmsskolor 40 år senare. Har vi inte lärt något av historien?