ukulelemorfar

Bokade första delarna av sommarens semester idag. Så nu har vi flygbiljetter för utresan (med ett bolag till en stad) och för hemresan (från en annan stad med ett annat bolag) och de första tre hotellnätterna, i en stad där det händelsevis just den helgen är folkmusikfestival med Martin Simpson, Tom McConville och Little Johnny England. Häftigt! (tycker i alla fall jag, frun är inte riktigt lika entusiastisk.) Men vi ska boka hotell i två städer till, och minst en av dem har ett Primark, och båda lär ha Wetherspoonpubar.

Köpte några intressanta titlar om svensk historia vid dagens Överbybesök. Nu ska jag bli expert på Gustav Vasa och hans söner. Hittade också två par ljusblå jeans till bra pris, och Briggen serverade som vanligt mycket god mat.

Nu är man inte bara TV-kändis, och faktiskt för två dagar, oavsett vad artikeln säger, nu är man med i lokaltidningen också. Men det är inte första gången. Läs artikeln här. Programmen kan ni se på SVT Play. Vem vet mest, torsdags- och fredagsvarianterna.

Usch vad tyst ett stort hus är när man är ensam. Och efter en stund börjar man höra allt som knakar och knäpper, och ana spöken överallt. Usch ...

TV-kändis igen förresten. Vem vet mest igår, och eftersom det gick bra även idag. Erbjöd att för en mindre summa skriva autografer på jobbet idag, men ingen nappade. Jag har i alla fall fått de 15 minuter av berömmelse Andy Warhol sa att alla skulle få i framtiden.

Kom plötsligt på varför jag två veckor nu trott att Konsum har haft slut på semlor när vi har handlat där. De har flyttat dem till ett annat ställe. Detta utan att sätta upp en skylt om det. Är det någon sammansvärjning styrd av folk som tycker att jag inte gått ner tillräckligt, eller?
Är förresten sur på Konsum. Hade med mig fyra rabattkuponger till butiken i eftermiddags. Två av varorna var slut, och en tredje hade så högt pris före rabatt att det vara billigare att gå in och köpa den orabatterad i grannbutiken. Straffade Coop med att bara handla för 107 kr där. Ligger kvar på 1 % bonusnivå och lär inte nå de högre innan månaden är slut.

Sitter och funderar på om jag ska stryka tvätt eller dammsuga. Tror jag väljer lösa klart morgonens DN-korsord. Bra hjärngymnastik till nästa gång jag får chansen i något frågesportprogram på TV.

Vi tog en snabbtur till Cambridge (UK) för att se mitt favoritband, Fairport Convention. Eftersom Stansted Airport ligger så nära Cambridge (ca 30 min med tåg) så valde vi för en gångs skulle "The Low Fares Airlines", dvs Ryan Aitr, ett flygbolag jag är ganska allergisk mot, och då är jag ändå en stor vän av mycket som kommer från Irland.
Och visst. Deras grundpris är lågt. Med skatt gick det på 638 kr var för en tur och retur-biljett. Betydligt billigare än BA och SAS.
Men så kom det ju till en del avgifter:
* Om man checkar in på Internet kostar det 110 kr per person för en t o r-resa. Ska man checka in på flygplatsen blir det mycket dyrare. Jag undrar vad som händer om man inte checkar in alls, det verkar ju vara enda sättet att slippa betala extra.
* Så tog de 11 kr för att skicka en sms-bekräftelse.
* Eftersom vi gärna vill vara garanterade att få sitta ihop betalade vi för prioriterad ombordstigning, 88 kr per person.
* Och så tillkom en administrationsavgift på 110 kr per person eftersom vi ville betala med våra vanliga bankkort.
Totalt ca 900 kr per person, fortfarande billigt, men ca 45 % dyrare än det såg ut vid den första påsynen. Hade vi valt att checka in var sin väska hade det kostat ytterligare en 400 kr per person för t o r.

Utresan gick utan missöden. Ett lite drygt halvbokat plan som både lyfte och landade för tidtabell. Och Säve (det de kallar Gothenburg City Airport) har blivit mycket gästvänligare sedan sist.
Men hemresan dagen efter ... eller rättare sagt det som hände innan den.

Stansted måste vara girighetens flygplats nummer 1:
Vill du väga ditt handbagagde för att kolla att du inte har mer än de 10 kr mattbolaget tillåter? Kostar 50p, inte mycket, men på andra flygplatser är det gratis.
Har du med dig lite vätska som du måste lägga i en plastpåse för att komma igenom säkerhetskontrollen? En liten behållare med 4 påsar kan köpas för £1 i en automat.

Och så till boardingen.
Jag har lärt mig att man ska sätta kunden i främsta rummet och verksamheten ska utgå från honom/henne. På RyanAir har man vänt på detta. I första rummet kommer bolaget och bolagets behov. Resenärerna är någon slags boskap som ska fösas runt och lyda order.
Ta t ex det med prioriterad ombordstigning. På planet ut fanns det så gott om plats att alla kunde få sitta bredvid vem de ville. Men om folk kommer på att det är så då och då kanske ingen vill betala de där 44 kr extra per resa för att prioriteras. Alltså hade RyanAir blockerat 12 rader som ingen fick sitta på. På så sätt fick de sista som steg ombord sprida ut sig och inte sitta bredvid sina vänner. Bra ur bolagets synvinkel, men ett jäkla sätt att bemöta resenärerna på.

Nåja, tillbaka till boardingen.
Ungefär en timme före utsatt avgångstid kallas vi till gaten. (Gate förresten, en dörr och en disk.) Där fick vi sedan stå i kö i drygt en halvtimme innan något hände. Bredvid oss fanns en annan kö för flyget till Barcelona och några som skulle med vårt plan ställde sig där av misstag. Men enda sättet att få sitta var att gå ur kön, och bli inte kissnödigt, för då förlorar du din plats.
Efter en halvtimme kommer en dam och börjar kolla handbagagets storlek (men inte vikt, för våg har de tydligen inte råd med, vilket i och för sig var tur för karln som stog före oss, vars väska vägde bly) och våra biljetter. Fortfarande har flyget vi ska med inte ens landat.
Flyget kommer och i samma stund öppnar de gaten och börjar släppa in oss. Men inte till planet. Istället hamnar vi i en trappa ner till plattan, och där blir vi stående i en dryg kvart. Tur att man inte har anlag för cellskräck.
Så småningom kom vi på vårt plan. Det lyfte och vi landade nästan i tid. Tre minuter efter utsatt landningstid får piloten till den sämsta landning jag har varit med om (och jag har flugit en hel del). Ett tag trodde jag han skulle rutcha ut från landningsbanan på dess ena sidan, och han hann få stopp på planet precis innan banan tog slut.
För att fira denna klantighet spelar man i högtalarna en pampig melodi och förkunnar att ytterligare än gång har världens punktligaste flygbolag landat på utsatt tid. FEL! FEL! FEL! Ni var flera minuter sena!
Och under hela flygningen tjatades det om försäljning. Baren passerade genom flygplanet, varuvagnen likaså. Och så skulle vi köpa skraplotter, vilket nästan ingen heller gjorde.

Jag har några tips till "The many extra costs airline" (för det är vad det är). Jag skulle vara beredd att betala extra för följande:
* För att slippa alla extra avgifter och få ett pris som inkluderar allt redan när jag börjar min bokning.
* Kunna sitta ner medan jag väntar på att få gå ombord på planet.
* Slippa stå i en trappa en kvart.
* Veta när jag stiger ombord att jag och min käresta har garanterad plats bredvid varandra, utan att behlöva rusa och trängas.
* En liten fick i stolsryggen framför där jag kan lägga min bok om jag vill sova en stund under flygningen.
* Möjlighet att fälla sätet lite för att kunna ändra ställning och inte få så ont i ryggen.
* Flygvärdar och -värdinnor som har lärt sig att prata i mikrofon så man hör vad de säger.

Men vänta! Allt det där, och rätt att checka in en resväska på 23 kg (inte de 15 som Ryan tillåter), ingår ju i priset på BA och SAS. Värt att tänka på.

Känner mig riktigt nöjd med min insats på jobbet idag. Hann med mer än på mycket länge. Började t o m med slutrapporten för Irlandsprojektet vi genomförde i slutet av augusti förra året.

Hämtade ut våra pund inför helgens Cambridge-besök. Chockades av bankavgiften. 40 kr i växlingsavgift! Gjorde 20 öre per pund. Men man ska väl inte klaga. Även med detta påslag ligger pundet på under 11 kr, och 40 frukosttepåsar kostar bara 99 p på Sainsburys. Kom på att jag har druckit engelskt frukostte så länge jag kan minnas. Lyckas alltid fylla på tillräckligt vid varje resa för att det ska räcka till nästa gång. Måste köpa minst 80 st denna gång.
Förresten har jag använt billigt rakvatten från Boots och Superdrug ända sedan jag arbetade som språkreseledare på 1980-talet. Fruns försök att få mig att gå över till lite mer exklusiva sorter har misslyckats kapitalt.

Veckans negativa nyhet var priset för att boka Richard Thompson. Drömmen om att boka en konsert med honom i Mellerud i sommar dog snabbt. Snyft, snyft ...

Arabvärlden verkar vara i uppror. Känns lite som slutet på 1980-talet när Berlinmuren föll. Få se om det håller i sig.

Funderar allvarligt på att inleda sommarens Englandssemester med folkmusikfestivalen i Ely. Martin Simpson är där med sitt band och Englands näst bästa folkrockband, Little Johnny England med. Lägg till detta en real-ale-bar och Englands största katedral så förstår ni varför.

Det var ont om bra TV under eftermiddagen, när väl reprisen på Hipp Hipp var visad. Vad gör man då? Jo, man tar av plasten på någon av de DVD:en som ingår i boxen med Hasse & Tages revyer. Fem skivor fulla med alla revyerna plus en massa Mosebacke Monarki.
Vi fastnade för Svea Hund på Göta Lejon. Inspelad under andra hälften av 1970-talet men fortfarande aktuell. Det är märkligt hur de kunde skapa så tidlös humor. Prylhets, kontokortsfusk, kungens festande, misstron mot sådant som inte har ekonomisk bärkraft ... Vi känner igen alltihop drygt 30 år senare.
Minimusikalen "Rosornas krig" borde spelas igen. Devisen "människan lever inte av bröd alena" har aldrig skildrats så snyggt och snillrikt. Och bara att få se både Monica Zetterlund och Lena Nyman samtidig, båda i sitt livs form. Härligt lördag. Melodifestivalen kommer att vara blek i jämförelse.

Hann spela in en låt idag. Jag unnade mig att lägga på fyra gitarrstämmor och en extra sångstämma. 8 kanaler på aparaten, men jag nöjde mig med 7. Mixningen återstår.

Idag hade vi nog vinterns största temperaturskillnad. Det var cirka -15 när jag hämtade tidningen, bara -4 när vi åt lunch. Inte illa.

Vi slog knappast något publikrekord på museet igår. 18 musiker på scen, om jag räknade rätt, men bara 15 betalande. Inte ens med två journalister och två personal kom lyssnarskaran upp i samma antal som musikerna. Men vi hade roligt ändå. Vi spelade bra, och under andra halvan dansades det rejält. Jag filmade första halvan och förhoppningsvis är delar av det så bra att jag kan lägga ut det på YouTube.

Det är populärt att sälja annonser. Enbart idag hade jag på jobbet två telefonsamtal och ett besök från folk som ville att kommunen skulle köpa annonser hos dem. Ibland känns det skönt att inte ha budgetansvar.

Jag har skrivit detta på Facebook, men för er andra. Hänt Extra frågar på framsidan av sitt senaste nummer varför Viktoria inte berättar att hon är gravid. Det kan ju bero på att hon inte är det.

Nu är det Kulturbruket på Dal på TV. Så jag slutar här.

Så ringde TV4 igen. Den här gången ville de göra ett reportage om digitaliseringen av biografer, där jag leder en grupp som arbetar med detta i Mellerud, och hotet mot biograferna. Det finns risk för att analog filmdistribution upphör i höst, men statens (och vår regions) bidrag börjar betalas ut från och med 2012. Många biografer kan få vänta till 2013 och 2014 för att få sina pengar. För stora storstadsbiografer är det inga problem, men på mindre orter kan det blir ett eller flera år utan att man kan visa ny film. Och det handlar om stora pengar, runt 800 000 kr per biograf.
Så vi filmade utanför och inne i vår tjusiga Centrumbiograf, invigd i december 1935. Intervjuer blandades med bilder av mg släckandes och tändandes, vandrades i trappor och gångar, samt besökandes projektorrummet, något jag aldrig gjort förut. TV4 Väst ger mig många nya upplevelser. Sist fick jag äta korv med våffla för första (och eventuellt sista) gången i mitt liv.

Dagens märkligaste var att checka in på flyget till Stansted för mg och frun. Vi ska nämligen inte åka förrän om drygt en och en halv vecka. Men man kan checka in drygt två veckor innan. Undrar vad som händer om vi måste stäla in resan? (Förutom att Fairports medlemmar inte får den kladdkaka frun tänkte ta med till dem. Sist de var här i Mellerud sa de att det nästa gång skulle stå i kontraktet att de skulle serveras dylik till efterrätt.)

Mer från ukuleledagen.

Jag har köpt en ny badrumsvåg. Tydliga siffror och så visar den en decimal. Jag tröstade mig med det när jag i morse konstaterade att min vikt gått upp från 91,7 till 92,1 kg. Med den gamla vågen, med en skala och bara helkilon hade vikten stått stilla på 92. Tröstade mig också med att för ett år sedan vägde jag 97, och för två år sedan 107. Jag håller långsamt på att försvinna.
Fick lite illusion av det jag läste i sportböcker som ung, hur brottarna bastade och åt laxermedel för att komma ner i vikt inför invägningarna. Jag kanske borde göra samma sak inför min veckovägning på måndagsmorgnarna.

Njöt av pressens bevakning av vår ukuleledag i lördags. Fina reportage i både NWT och TTela. Läs själva:
http://ttela.se/start/mellerud/1.1112688-ukuleledag-vilket-drag-
http://www.nwt.se/dalsland/article847220.ece

Nummer 2 av våra inspelningar från igår. Vi är stolta över allt vi lyckades klämma in på cirka 4 minuter.

Från gårdagens ukuleledag i Mellerud.

Vi hade vår årliga ukuleledag i Mellerud igår. Alltid första lördagen i februari, för femte året i rad.
Vi kanske inte hade lika många besökare som vi brukar, men det gick bra ändå. Det var en härlig stämning och mycket spel. Jag blev speciellt glad när det (utan min medverkan) uppstod ett spontant allspel i kaféet. Det är sådant vi drömt om.
Mukuleles framträdande fångades på video av sonen. Tyvärr klantade jag till mittpartiet av den låt jag helst skulle vilja lägga ut på YouTube, men under veckan ska jag kolla hur illa det blev. Annars kan det dyka upp ett och annat så småningom.

Hamnade oplanerat i dokumentären om Jussi Björling. Tyvärr dog han precis året innan jag började musikskolan, så jag har aldrig riktigt upplevt honom, eller vetat så mycket om mannen. Men vilken röst! Och vilket livsöde. Ofta övervärderar vi i Sverige hur internationellt kända våra stjärnor är. Men med Jussi verkar det vara omöjligt.

Så dags för Melodifestivalen. Varför tittar man egentligen på ett program där all spontanitet är bortsuddad, där den musik som ska tävla blir reducerad till en bisak mellan diverse töntiga sketcher och där publik frivilligt betalar för att vara en del av dekoren? För det är väl ingen som tror att helt plötsligt ett antal tusen spontant tagit med sig vita flaggor och olikfärgade ballonger till showen de ska gå på under lördagskvällen. Jag skulle inte ta med mig någotdera till en konsert.
Och singback är det värsta jag vet i musiksammanhang. Länge leve Le Kid som hade en musiker på scen som spelade på riktigt. Måtte fler följa deras exempel. De hade förresten det enda bidraget som skulle ha en chans internationellt. Jag röstade personligen på Pernilla A, men det var mest för att hon skulle gå vidare och svenska folket skulle få höra hennes vackra låt minst en gång till. I en ESC har hon inget att hämta. För det är hon för personlig och oglamorös.
Att Danny skulle vinna viste väl alla från början. I Sverige röstar vi på en artist vi känner till, inte en låt som är bra. Och SVT backar upp detta tänkande i och med att man kan börja rösta innan artisterna har sjungit sin sång.
Men så gick vi inte ens till final förra året.

För mig är det fortfarande ukuleledagar och Jussi Björling som står för riktig musik. Men jag erkänner skamset att jag med all sannolikhet kommer att tillbringa lördagskvällarna framför TV:n med Melodifestivalen på.
(Och programledarna var bra.)

Jag skriver detta när jag egentligen borde skriva en reflektion över den nya kursplanen i geografi. men jag känner mig lite som Gabriel Rossetti i Desperate Romantics, den utmärkta BBC-serie om prerafaeliterna i 1980-talets London som gåtr på TV2 just nu. Jag vet vad jag borde göra, men har svårt att komma till skott. Alla andra likheter med Rossetti undanber jag mig. Maken till skenhelig typ var det länbge sedan man såg. Att inte hans "vänner" genomskådar honom.

Ägnade stor del av gårdagen åt att spela in min "Warwick Waltz". Fick inte till det riktigt,k men är inte tillräckligt missnöjd för att göra om. Ska mixa det idag, och med lite eko, choruseffekter och bra panoreringar kanske det blir lyssningsbart. Använde 7 av apparatens 8 kanaler. Inte illa. Ska inför kommande äventyr eventuellt lära mig hur man "submixar", och på så sätt kan få till upp till 40 kanaler.

Morgongymmet har öppnat igen. Har just genomfört dagens första snöskottning. Ska man tro värderspåmännen lär det bli fler innan dagen är slut. Dessutom lär väl snöplogen tvinga fram ytterligare en skottningsomgång. Önskar dock att någon kunde säga till vädrets makter att det räcker nu. Vintern kommer att få dåligt rykte om det fortsätter så här.

Så här lät Warwick Walt6z när jag spelade den på Warwick Folk Music Festival i somras:

Hemma igen efter nyårsfirandet på Österlen. Roligt att för en gångs skull se sydöstra Skåne täckt av snö. Allt gick väl så när som på sista delen av hemresan.
När vi bordade tåget kom första överraskningen. Vi hade bokade biljetter i förstaklassvagnen (lyx!!!), men det fanns ingen förstaklassvagn att sitta i. Vagn 11 var en vanlig andraklassdito. Kort konfererande med konduktören som gav oss platser i vagnen och meddelade att SJ bjöd förstaklasspassagerarna på smörgås som plåster på såren. Helt OK för våran del.
Tåget rullade ut punktligt 17.12 enligt tidtabell. Tio minuter senare, vid Agnesberg, var det stopp. Första beskedet: Spårfel, uppehåll i 20 minuter. Lugnt. Bara 20 minuter sena hem. No problem.
Senare nytt besked: Loket hade skadats på grund av spårfelet och vi måste återvända till Göteborg för att få nytt lok. Men det skyulle ta tid innan vi kunde flytta oss. Det skadade loket måste först ändra position för att i långsamt tempo dra oss tillbaka.
Åter på Göteborgs central strax före 19.00. Fortfarande gott hopp om att vara hemma till Morden i Midsomer. Nytt lok kopplas på. Nytt besked: Eftersom vi ändå var så sena, skulle de släppa iväg 19.12-tåget före oss.
Och givetvis fick vi stanna en stund på vägen upp för att vänta in mötande tåg.
Slutresultat: Vi klev av tåget i Mellerud prick 21.00 istället för tidtabellsenliga 18.26. Men vi hade ju suttit varmt och bekvämt hela tiden, vi fick gratis macka och vi får pengarna tillbaka. Att vi bommade första 20 minutrarna på herr Barnabys äventyr överlever vi nog.

Läste i tidningen i morse hur vi skulle kunna spara massor av pengar varje genom fem enkla åtgärder. Wow. Men så läste jag dem:
1. Slopa restauranglunchen och ta med matlåda istället. Redan genomför sedan cirka 20 år tillbaka.
2. Köp bara godis en gång i veckan istället för tre. Köper inte godis alls längre.
3. Gör upp en ordentlig shoppinglista innan du handlar. Gör vi alltid.
4. Välj bort dyra avtal. Fixat redan.
5. Sälj bilen. Knappast om man bor i Mellerud.
Det sprack alltihop. Vi kan inte ens sluta röka eller snusa för att spara pengar, för vi varken röker eller snusar.
Livet är hårt för somliga.


Strandbild från Österlen.

Vår nyårssupén. Den orientaliska plankan skapad av frun, räkförrätten av mig.

Sandhammarens fyr i snön.

Fåglar vid Skillinge.

Dagen började sent, sent igår. Ca 23.55 hämtade Glenn mig. Vi skulle uppvakta hans svärfar som idag fyller 60 år. Kl 00.02 kom vi som första uppvaktning till hans lägenhet. Han sov, men vaknade lyckligvis. Eftersom han avsagt sig all uppvaktning på sin födelsedag, så eventuellt var vi också de sista att uppvakta. Men vi tröstade oss med två saker: 1. Vi är inte så bra på att läsa annonser i lokalpressen. 2. Vi uppvaktade inte, vi trakasserade!
Men när jag och frugan träffade honom i förmiddags verkade han inte alls fientligt inställd över vårt tilltag.

Vi tog en runda på köpingen under förmiddagen. Förutom "herr trubaduren", den nyblivne 60-åringen, träffade vi också en lokalradiokändis, som öppnat en märklig affär där han säljer 50-talsmusik och akvariefiskar, samt en av våra äldre favoriter i samhället, den före detta journalisten som är den enda vi vet som kallar sin dotter Maria. För alla andra är han Mia.
Vi hann också med att handla och att beställa en resa till vår 35-åriga bröllopsdag. Sorry, eventuell fest är inställd. Men dyker ni upp i London kan vi tänka oss att bjuda på en öl. Har ni med present kan det till och med bli en stor.

Stor del av eftermiddagen ägnades åt att spela in jullåtar. Matilda, se tidigare YouTube-klipp var här. På drygt två timmar satte vi sex låtar live med sång, slagverk och gitarr. Sedan gjorde jag och Glenn pålägg efter att Matilda åkt hem. Glenn gjorde alla sina i första eller andra tagningen. Jag ägnade betydligt mer tid åt basspelet. Jag är nog inte så bra bassist som jag själv tror. Och ett tiosekunders gitarrsolo tog åtskilliga minuter och omtagningar at sätta dit.
Imorgon ska jag mixa. Håll tummarna.

Sonen filmade detta dagen för julafton. Missade introt en massa gånger och fick ta om från början. Så när jag nästan spelade felfritt en hel tagning, men snubblade på ackorden på slutet lät vi det vara kvar. Ett bra bevis på att det hela görs live, utan klipp och annat fusk.
Låten är skriven av Ashley Hutchings, bassist som var med och grundade bland annat Fairport Convention, Steeleye Span, Etchingham Steam Band och Albion (Country/Dance) Band med flera. Senast jag hörde honom hade han en grupp som hette Rainbow Chasers. Låten här är från en jul-LP Albion Band gjorde 1999.

Vihar varit på heldagsutflykt. Körde son och flickvän till Trollhättan, där det går fler bussar och tåg till Göteborg än från Mellerud. Passade på att beställa nytt pass till frun, så hon kan följa med och se Fairport i Cambridge i februari. Så några timmar på Överby och rean. Det sista jag behöver är snygga tröjor, så det köpte jag inga. Det näst sista jag behöver är långärmade skjortor. Garderoben är full av dem. Nu har jag fyra till som ska få plats. Nåja. 310 kr för fyra skjortor är inte så mycket. Det jag verkligen skulle behöva är fler par byxor. Men nej. Inget sådant inköp idag.
Hittade i alla fall "The Boat that Rocked" på DVD, en av de saker på min julklappslista som inte dök upp i något paket. Samma pris som före jul, 59 kr. Man fick två DVD för 99 kr, men jag hittade ingen anna som var värd de extra 40 kronorna som jag inte redan hade.
Åt en kycklingburgare på McD och så investerade vi inför julen 2011. Fyra rullar julpapper och ett ark julklappsetiketter på Rusta. Totalpris 25 kr. Nu är vi rustade (hahaha).

På vägen till dotterns familj i Kälby lyssnade vi på nya Absolute Music. Underströk bara känslan av att vara gammal. Kände inte ens igen varannan låt, och artistnamnen ska vi inte tala om. Robyn, Bo Kaspers Orkester och ett par till, OK. men vilka är alla de andra? Det kan väl inte bara vara one-hit-wonders på skivan? Har jag missat något? Troligen.
På vägen hem lyssnade vi igen på Sarah Dawn Finers jul-CD från i år. Den växer och växer. En av de bästa julskivorna på många år. Och vi vet. Vi är experter. Vi har köpt 3-4 stycken per år i många år nu.

Hemma igen och funderar över kvällsmaten. Dottern serverade smörgåsar istället för kaffebröd och det gör att tankarna på kvällens måltid är något dämpade. Kanske en apelsin eller två. Möjlgen en macka och te.

Det är kul med överraskningar bland julklapparna. Ni vet, när man får sådant man inte har haft med på önskelistan, men som man inser att man borde skrivit dit, om man bara vetat om de potentiella klaparnas existens.
Jag hade önskat mig några namngivna böcker, men ingen av dem fanns i Nordstan den dagen min fru köpte julklapparna till mig. (Samma dag som jag svettades i en TV-studio.) Så istället köpte hon två andra böcker, som hon trodde at jag skulle kunna gilla. En av dem är en biografi över Roald Dahl, närmare 600 sidor på engelska.
Jag har nått drygt 40 sidor in i den och är redan fångad. Min relation till herr Dahl har hittills varit mycket begränsad. Jag har för många år sedan läst hans fantastiska "Tales of the Unexpected" för att öva min engelska (rekommenderas varmt), och av hans barnböcker har jag bara stiftat bekantskap med SVJ (fast på engelska) och Häxorna (om jag minns rätt även den på engelska).
Och så skrev jag minst en låt till Brandbergsskolans uppsättning av den senare någon gång på 1980-talet. Häxor finns heter låten, och melodin knyckte jag från en walesisk folksång, "Chychod Wil a Mere" (som betyder Wills och Marys båt, men i min version blev det "Höxor finns"). Det var tydligen ett väldigt passande låtval, för Roald Dahl växte upp i Wales, strax utanför Cardiff.
Tur att jag har tagit drygt två veckors ledighet. Annars skulle jag nog inte hinna klart boken innan jag börjar arbeta igen. Då brukar läsandet avta. Men jag är starkt frestad att inkludera Great Missenden (där det finns ett museum om Dahl) på sommarens semesterkarta. Om frun protesterar får jag påminne henne om varfrån intresset kommer.

Har det senaste året gått ner en massa kilo genom tre regler: Inget godis, bara en portion när jag äter, massor av grönsaker. Försök hålla detta en julafton, med skumtomtar och chokladaskar på vardagsrumsbordet, och ett julbord med fler kötträtter än jag kan räkna till. Lägg dessutom till en bristande karaktärsstyrka när det gäller mat och katastrofen är ett faktum.
Tröstade mig med att jag skottat lite snö på morgonen och att det krävs viss ansträngning att öppna julklappar. Får väl ta en promenad, alternativt skotta garagetaket idag för att kompensera. Klimatkompensation är inte så svårt i förhållande till viktdito.

De kommersiella TV-kanalerna hade specialiserat sig på amerikanska julkomedier. Såg första halvan av Nu är det jul igen 2. Insåg rätt snart att det var den elaka rektorn som skulle bli tomtens nya fru. Sörjde därför inte för mycket när jag blev nedröstad till förmån för Kalle Ankas jul. Led som vanligt med stackars Pluto när han som vanligt mobbades av de samvetslösa, elaka ekorrarna Piff och Puff. På kvällen efter julklappsutdelningen såg jag Surviving Christmas, och gissade även där rätt på vilka som skulle bli kära.
Bommade hela Jul i Folkton (julbordet) och halva Sarah Dawn Finer-konserten. Hennes julskiva från i år är ett måste i alla musikintresserade hem.

Kommentera vad som står i tidningarna idag är inte möjligt. Det kommer inga! Så det så.

Och varför inte också Matildas tolkning av The Christmas Song. Minst lika bra.