Köptempel, fotboll och förortsbesök
Ett av målen med OS i London 2012 var att utveckla ett område i östra London. Så skapades Olympic Park och runt det moderna höghus och Londons näst största köpcentrum, Westfield Stratford City, cirka 270 butiker plus ett stort antal restauranger. En av skillnaderna mot det andra Westfield vid Shepards Bush är att snabbmatsställena finns på plats i Stratford. Här finns två food courts med olika inriktning. I den ena finns både McD och KFC.
När jag kom ut strax före lunch på söndagen var alla affärer utom Primark stängda. De andra öppnar kl 12.00. Däremot var matställena i full gång, och hela centrat var fullt med folk i West Ham-tröjor. Det var dags för hemmamatch mot Manchester United.
Normalt sett brukar det vara omöjligt att få tag på biljetter till Manchester-matcher om man inte köper dem via fotbollsresearrangörer som tar hemska överpriser. Av någon konstig anledning fanns det enstaka platser kvar till salu på West Hams hemsida två veckor före match. Jag hade tur och fick tag på en till det facila priser av £65. Men jag hade dubbelt intresse, dels se sonens favoritklubb, som jag faktiskt skrivit en bok om en gång i tiden, dels att uppleva arenan.
West Ham spelar sina hemmamatcher på London Arena, det som var huvudarenan vid OS 2012. Med en publikkapacitet på 66 000 (60 000 när det är fotboll) är det näst Wembley den största fotbollsarenan i London, och alla sitter under tak. Den här gången var det vad jag kunde se totalt fullsatt, och en otrolig stämning på läktaren. När West Ham gjorde 2-0 i slutet av matchen var taket på väg att lyfta.
Ibland var det mer intressant att titta på det som hände runt banan än på matchen, som inte var särskilt inspirerande under första halvlek. Bara säkerhetsarrangemangen. Mängder av vakter och värdar. Dessutom noterade jag att det fanns observatörer som utrustade med mobil och anteckningsblock ständigt spanade på läktaren för att upptäcka tidiga tecken på att något var på väg att hända.
Det som också slog mig, och alltid slår mig vid engelska fotbollsmatcher, var lugnet när 60 000 samtidigt skulle lämna arenan och ta sig till parkeringsplatser och tunnelbanor/tåg. Trots att det tog 50 minuter att gå en sträcka som normalt tar tio var det aldrig fråga om att någon försökte tränga sig. När funktionärer bad massan att stanna gjorde den lydigt detta tills det gavs klartecken att gå igen. Imponerande.
På kvällen åkte jag ut till Walthamstow, en förort i nordöstra änden av Victoria Line. Den är mest känd för att vara hemvist till 1990-talsgruppen East 17. De tog sitt namn efter områdets postnummer, som börjar med E17. En av deras album heter dessutom Walthamstow.
Det är en typisk Londonförort, med en High Street, eller två egentligen för Hoe Street har samma karaktär, med smårestauranger och småbutiker av den typ man inte ser i centrala London. Här finns betting shops och take aways i riklig mängd.
Ni som känner mig inser nog att jag var där för en folkmusikklubb, Walthamstow Folk Club. De kör söndagskvällar i teaterpuben Ye Olde Rose & Crown. De är i ”teaterlokalen” på andra våningen. Till skillnad från Cellar Upstairs använder W-stow FC ett PA, något som med tanke på lokalens akustik egentligen inte skulle behövas.
Den här kvällen var det bluesgitarristen Toby Walker som var huvudakt. Han är en mycket duktig gitarrist och sångare, som lärt sig mycket genom att åka runt i sydstaterna i USA för att lära sig direkt från traditionsbärarna. Han påminde i spelstil en del om min gamla gitarrhjälte Stefan Grossman, och han var noga med att påpeka vem han fått sångerna från. Roligaste titeln var ”What I used to do all night now takes med all night to do”, en låt om att åldras. För mig var han dock lite för mycket showman. En regel inom folkmusiken är att sången är viktigare än sångaren, här blev det lite för mycket tvärtom.
