Covers eller tolkningar
Jag var och lyssnade på LaGaylia Frazier i fredags. Det var en härlig show med en sångerska i högform och ett superbt kompband. En sak slog mig. Eftersom hon aldrig haft någon större hit som folk väntar sig att få höra spelade hon bara andras låtar, ofta ganska välkända sådana. Men hon gjorde låtarna till sina egna.
Jag upplever ibland musiklivet lite polariserat. Antingen ska du ”satsa” och då är det bara egna låtar som gäller. Eller så spelar du i coverband, eller är så kallad trubadur, den mest missbrukade termen i svenskt musikliv, men det är en annan historia. Då förväntas du hela kvällen pumpa ut välkända låtar i versioner som inte alltför mycket avviker från originalen. Extremen är de tribute band som så långt det är möjligt försöker kopiera ett visst band eller en viss artist.
Mitt mål är en tredje väg, någonstans mitt emellan, lite i LaGaylias stil. Spela och sjunga låtar jag gillar, men på mitt eget sätt. Detta gäller oavsett om jag spelar i någon grupp, i duo med Jonny eller på egen hand. I syfte att frigöra mig från originalet brukar jag sluta lyssna på det när jag väl har lärt mig låten. Sedan gäller det att spela den så många gånger att jag hittar den för mig optimala tolkningen, ibland ganska långt från originalet.
Jag har upptäckt att det finns mängder av helt fantastiska låtar som ingen längre spelar. Det går att hitta på skivor, när man går förbi hitsen, eller i sångböcker. Ibland har upphovsmannen dött, ibland har hen tröttnat på låten, eller aldrig kört den live. I letandet känner jag mig ibland som en musikarkeolog som ska rädda bortglömda låtar till eftervärlden.
Jag skulle vilja slå ett slag för vad jag kallar tolkningsband, det vill säga grupper som gör egna tolkningar av andras låtar. En av mästarna på området är för mig Ry Cooder. Lyssna på hans tolkning av ”Stand by me”, hur han fullständigt förvandlar låten. Eller när han lyfter fram Blind Alfred Reeds låtar från slutet av 1920-talet och gör dem till modern musik. ”You Must Unload” från senaste skivan är ett annat underbart exempel. Du känner genast igen att detta är Ry Cooder, samtidigt som det är 90 år gammal låt av en blind fiolspelare. Eller vissa av David Lindleys inspelningar av gamla låtar. Han bara kör dem rakt upp och ner i sin egen stil. Försök hitta hans version av ”Papa Was a Rolling Stone” som exempel.
Själv är mitt drömprojekt att bilda ett band som koncentrerar sig på egna versioner av låtar hämtade ur Richard Thompsons rika produktion. RT själv är dessutom en god tolkare. Leta rätt på hans version av ”Ooops! I Did it again” så förstår ni vad jag menar. Att höra en tunnhårig 60+-are sjunga”I am not that innocent” ger frasen en ny mening. Att han sedan omvandlar det hela till ett 1500-tals lutstycke i mitten gör inte saken sämre.
Så fram för tolkningar av andras låtar, gärna sådana som inte spelas så ofta. Creedencecovers och ”Sweet Home Alabama” har vi hört tillräckligt av.
PS.
Min recension av LaGaylia finns i veckans Melleruds Nyheter på sid 5. Tidningen finns som nedladdningsbar pdf på www.mellerudsnyheter.se Inga betalväggar.
