Islington, gitarrer och fler pubar
Det är intressant att vistas i London småhaltande med hjälp av en promenadkäpp. Överallt möts man av välvilja. Folk reser sig upp och lämnar sittplats på t-bana och bussar, ja till och med på pubar. Rekordet var i förrgår när jag skulle betala en tröja på Primark. På väg att ställa mig i kön såg en ”supervisor” mig och ledde mig till en kassa där handikappade har företräde, och jag fick på så sätt gå före alla. Det var inte bara positivt. Det är när man står i kön man kan fylla på sin shopping med mints, strumpor och annat. Men jag dolde käppen väl igår så jag kom åt de varorona när jag betalade fruns stickade jultröjor.
Förmiddagen gick åt till London Guitar and Bass Guitar Show i Business Design Centre i Islington. Kalla det Londons motsvarighet till Fuzz Guitar Show i Göteborg. Jag föredrar faktiskt den senare. Här var allt i en enda stor hall. Enligt förhandsinformationen skulle det vara mycket ljud första kvarten varje timme, och lite mindre ljud övriga tre kvarter. Ärligt talat märkte jag ingen skillnad. Eftersom jag är mest intresserad av akustiska gitarrer, och framför allt hur de låter, blev det en besvikelse. Man kunde provspela och känna på spelbarheten hos det man testade, men att lyssna på deras ljud? No way. Jag köpte lite plektrum och en extra capo, det var allt.
Men jag fick chans att gå runt lite i Islington, vilket alltid är trevlig. Många småbutiker, en gatumarknad och en uppsjö av trevliga pubar. En oas från den som vill komma undan turiststråken. Jag satt en stund på Steam Passage Tavern på Islington High Street, mysig pub som dessutom hade Lancaster Bomber på fat, ett utmärkt öl man sällan ser på Londonpubarna.
Den som vill till Islington tar med fördel buss 38 eller 73, båda går hela vägen från Victoria, men tar olika vägar. 38 från Piccadilly Circus är lite av en sightseeingbuss. Men väljer ni T-banan har Angel troligen Londons längsta rulltrappa.
Fikade på Primark Tottenham Court Road. De har ett mysigt café på översta våningen. Dessutom prisvärt. £4.30 för en Tropicana apelsinjuice och en god kaka med citronsmak.
Jag skriver mycket om pubar och här kommer ytterligare en. Calthorpe Arms på Grays Inn Road är en riktig ”local”. En liten (och jag menar liten) pub med i stort sett bara lokalbefolkning som gäster. Så genuint engelskt det blir i London.
Jag är där då och då på lördagskvällar. Det är där min favoritfolkmusikklubb i London Cellar Upstairs håller till nuförtiden i ett rum på övervåningen. Jag har besökt klubben ganska regelbundet i cirka 20 år, och under den tiden har de flyttat runt en del. Men det här är nog bästa ställer hittills.
Folkmusikklubbarna är en väl bevarad hemlighet för turister. Man hittar inget om dem i de vanliga turistpublikationerna. Men de är något genuint engelskt och för en billig penning får man ofta en helkväll med bra musik.
Cellar Upstairs är helt akustisk, och publikkapaciteten är någonstans runt 50-60. Igår var Chris Foster huvudgäst. Med en fyllig röst, mycket tydlig diktion, fantastiskt gitarrspel och drygt 50 års rutin är han en njutning om man gillar engelska folksånger. Samtidigt är en folkmusikkväll så mycket mer än bara gästartisten. Som vanligt inledde Sheila, som driver klubben, sedan kom två så kallade residentials, det vill säga sångare/musiker som är knutna till klubben. Så är det ”floor singers”, besökare som känner för att sjunga eller spela en bit. Igår var vi tio stycken (ja, jag var en).
Totalt närmare tre timmar musik (inklusive en kort paus) som inklusive en pint Youngs London Special, ett glass rödvin och entré kostade mig £18. (Och tuppkammen växte när en besökare på väg ner för trappan efteråt halvviskade i mitt öra: ”I thought your song was the best”)
Idag ska jag på fotboll och en folkmusikklubb till. Men det får ni läsa om imorgon.
