Samma band?
Oavsett vilka som för närvarande spelar i Hammarby eller Manchester United är det fortfarande Hammarby eller Manchester United. På samma sätt är Göteborgssymfonikerna samma orkester oavsett hur många musiker eller dirigenter som byts ut. Men hur är det med pop- och rockband? Hur många, och vilka, medlemmar får bytas ut innan vi slutar se dem som just det bandet?
Frågan är befogad när det gäller många av 1960- och det tidiga 1970-talets band som fortfarande dyker upp på turnéer. Är de det band de utger sig för att vara eller ska vi se på dem som en tribute band?
Redan 1991 blev frågan aktuell för mig. Jag var språkreseledare i Swansea och turné med 60-talsband dök upp på den underbara teatern där. Jag och några av mina deltagare, musikintresserade tonåringar, gick dit. Ett av banden var Freddie & the Dreamers. Den enda originalmedlemmen var sångaren Freddie Garrity. De spelade alla de gamla hitsen som de lät på skivorna och Freddie hade kvar rösten, så låt gå för honom, men hade jag sett the Dreamers?
Ett annat exempel var förra året när Animals spelade här i närheten. Jag var på vippen att gå tid, men efter att ha kollat lite noggrannare lät jag bli. Den enda originalmedlemmen var trummisen. Någon som någonsin lyssnade på Animals för trummisens skull? Sedan spelar det ingen roll att de som var där berättade hur duktig sångaren och organisten var. Ett Animals som saknar både Eric Burdon och Alan Price, och för den delen också bassisten Chas Chandler, som sedan blev Jimi Hendrix manager, är inte Animals för mig.
Jag skulle inte heller spendera pengar på att höra trummisen och bassisten från Creedence Clearwater Revival när de åker runt och påstår sig vara de som skapade gruppens sound. För mig var CCR alltid lite one man show och utan John Fogerty är det inte riktigt samma sak.
Sedan tycker jag att det är en skillnad mellan de som enbart åker runt och spelar sina gamla hits och de band som har hållit igång hela tiden och hela tiden gett ut nytt.
Mina egna favoriter, Fairport Convention, är ett sådant band. Även under perioden 1979-1985 när de formellt låg nere gjorde de regelbundna återföreningskonserter. Idag är Simon Nicol den enda som var med och startade bandet 1967, men inte ens han har varit med hela tiden. Bassisten Dave Pegg har däremot varit med ända sedan han kom in 1970. Trummisen Gerry Conway må ha kommit med så sent som 1999, men han var studiomusiker på en av plattorna i början på 1970-talet, och spelade mycket med medlemmar som lämnade gruppen, som Sandy Denny och Richard Thompson. Men anledning till att de inte känns som ett tribute band är att de ungefär vartannat år ger ut ny musik, och konserterna till stor del består av denna nya musik.
Men var och en får avgöra. Men frågan är ett intressant. Hur många, och vilka, medlemmar får ett band tappa innan de blir ett tribute band till sig själva?
