Att vara kränkt
Jag satt i ett samtal med en förälder som ansåg att hennes barn blivit illa behandlat av både lärare och rektor. Jag vet inte riktigt vad jag hade sagt när hon klart uttryckte att hon kände sig kränkt av påståendet eller frågan. Jag svarade att jag kände mig kränkt av att hon trodde att jag hade minsta tanke på att säga något i syfte att kränka henne.
Episoden berättar lite om problemet med den definition av kränkning vi nu använder, att en kränkning ägt rum så fort någon känner sig kränkt. Det innebär att många blir oskyldigt anklagade för att kränka andra. Problemet behandlas utförligt i David Eberhards bok ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” (2009).
Givetvis måste vi ta hänsyn till varandras känslor och vara lyhörda för hur andra reagerar på vad vi säger och gör. Men det måste också vara så att mottagaren av våra repliker och vårt agerande försöker tolka vad vi menar och vilka våra avsikter är. Om jag utgår från att världen är emot mig och att alla vill mig illa kommer jag att tolka andras agerande utifrån detta, och då lär jag ständigt bli utsatt för det som upplever som kränkningar.
Samtidigt att anser jag att ordet tunnats ut och förlorat sin egentliga mening. Allt blir till slut kränkningar. Kanske dags att gå tillbaka till ursprungsmeningen. Nationalencyklopedins ordbok från 1995 ger följande definition av ordet kränka: ”behandla (ngn) nedsättande genom att angripa den personliga hedern i ord eller handling” alternativt ”sexuellt våldföra sig på”. Som synonymer anger boken förödmjuka, skymfa, såra och vanhedra.
Enligt boken är att kränka en aktiv, medveten handling. Med vår nuvarande definition blir det istället en annans tolkning av vad som gjorts.
Detta kanske inte hade varit ett problem om inte BEO, och ibland press, köper tolkningen, och när man inte vill ta hänsyn till situationen, när en elev trots flera tillsägelser vägrar att rätta sig efter vad läraren har sagt och sedan kan få skadestånd när läraren flyttat på honom. Med den tolkningen skulle arresterade brottslingar kunna hävda att de blivit kränkta när polis belagt dem med handfängsel. Att bli tillrättavisad när man gör något dumt eller bryter regler är i sig inte kränkande, även om det upplevs så. Givetvis kan den som tillrättavisar uppföra sig på ett kränkande sätt, och då kan det vara rätt att tala om kränkning, men detta är sällan fallet.
Så jag tror vi måste börja diskutera på allvar vad vi menar med kränkningar. Vi måste också bli ärliga mot varandra. Om jag blir ledsen över vad någon säger till mig kanske det enklaste sättet är att tala om det för vederbörande. Troligen kommer jag då att upptäcka att det inte alls var illa ment. Shakespeare sa ”skönhet ligger i betraktarens öga”, på samma sätt kanske kränkningen bara existerar i mottagarens huvud.
Word.
