ukulelemorfar

En stor nackdel med att sitta längst bak i planer, 24C, är att man serveras sist och vissa saker kan ta slut innan man får chans att beställa. Mina tankar på en god skink-ost-macka grusades. Men toastien med tomat och mozarella var OK, men inte lika mättande.

Väl i London började jag med att åka ner till Charing Cross för en promenad på Hungerford Foot Bridge, eller vad den heter nu efter moderniseringen. Ville ha några bilder på Royal Festival Hall inför ett föredrag nästa månad. Måste säga att hela South Bank Centre-området är fantastiskt. Ett par av mina favoritkonsertsalar, Riverside Café och alltid fullt av liv. Satt på uteserveringen med en chocolate cake och en Cola och bara njöt en stund.

Fortsatte sedan bort mot County Hall och London Eye. Ytterligare ett aktivitetsfyllt område. Motstånd frestelserna från London Dungeon, Shrek-äventyret och SeaLife, men fick en del bra bilder på Westminster Bridge och det som finns runt den. Älskar det vita lejonet vid sydöstra brofästet. Rest från The Lion Brewery som en gång låg i närheten. Gillar också Boadicea-statyn. I vilken annan världsstad reser man en staty över en person vars främsta bedrift var att bränna staden till grunden? Låt vara för cirka 1960 år sedan, men ändå. Statyn i sig är också fin.

För några år sedan hade jag en vild idé om att skriva en bok med titeln ”Buss på London”. Där skulle jag beskriva olika busslinjer och vad man kan se om man åker dem. Ett av de längsta kapitlen skulle bli det om Buss 11. Den går från Liverpool Street Station till Fulham Broadway och tar en förbi mycket av det en turist ”måste se” när man är i staden, som St Paul’s, Trafalgar Square, Houses of Parliament osv, likaväl som mindre kända platser, som där Roger Bannister tränade innan han sprängde 4-minutersvallen för en engelsk mil.

Jag nöjde mig med att åka bort till Victoria Coach Station. På Ebury Street, bakom busstationen, låg Morgan House Hotel, ett litet B&B med ett dussin rum som vi hade som vårt stamställe under 15 år. Det kändes lite som att komma hem. Mycket var beroende på ägaren Rachel Joplin. Hon var frukostrummets drottning. Pratade med alla gäster och kunde ge tips på saker att se, och även lyssna på dem som hade sett något hon inte var så bekant med. Det var hon som ordnade så jag fick se House of Lords inifrån, guidad av en tvättäkta lord hon kände.

Så plötsligt för några år sedan gick det inte att boka rum där längre. Ingen förklaring, bara borta från nätet. Men skylten fanns kvar. Men den här gången hade ombyggnaden börjat och hela huset var täckt av byggnadsställningar. Ska troligen bli lägenheter. Ger snabbare och större pengar till ägarna.

Ebury Street är mest känt för att det var på den här gatan Mozart bodde när han var i London med sina föräldrar. En ”plaque” på det huset talar om att här skrev han sin första symfoni. På torget en bit bort står en staty av kompositören som barn, med en fiol i handen.

Inför varje Londonbesök kollar jag alltid igenom musikutbudet, med inriktning på klassisk musik och folkdito. Ett av de ställen jag alltid kollar är King’s Place, nordost om Kings Cross. Det är ett relativt nytt etablissemang med konstutställningar, fik, bar och två konsertlokaler, en lite mer formell och en enklare. På torsdagen spelade en ny folkmusikgrupp, The Trial of Cato, i den senare. Efter att ha kollat Youtube bokade jag biljett.

Det inleddes med en överraskning, en trio som kallar sig Ofelia. Egna låtar, mer pop än folk, men med fantastisk stämsång. Så kom Trials of Cato. Med gitarr, irländsk bouzouki, mandolin och ”foot percussion” gav de oss en verklig högtidsstund. Fantastiskt instrumentalspel och bra sång. Allt från makedonsk folkdans, över irländska jigs, skotska folksånger och inte minst två sånger på walesiska. Jag köpte givetvis deras hittills enda CD på vägen ut.

Kvällen avslutades med ett glas rött i hotellbaren. Hotel President har en alldeles utmärkt sådan, med rimliga priser och skön vilsam miljö.

Nu ska jag till Abbey Road och Cecil Sharp House. Men det får ni läsa om imorgon.