Beatles, pubar och drottningar - London del 2
Beatles var ju ett Liverpoolband, och den staden är full av Beatles-turer och statyer. Man ska dock komma ihåg att medlemmarna från det de slog igenom på allvar och framåt bodde i London. Det var här de spelade in sina skivor och gjorde sina filmer. London Walks har till exempel två Beatlespromenader på repertoaren. Båda rekommenderas.
Så jag inledde dagen med att åka upp till Abbey Road. (T-bana St Johns Wood) Studion ligger på vänster sida i början av gatan, strax efter det berömda övergångsstället, som det verkar obligatoriskt för alla besökare att låta sig fotograferas när man går på. Tyvärr hålls vi fans utanför staketet, där vi möjligen kan hoppas på att få syn på någon berömdhet. Händer mycket sällan dock.
Studion är ju förknippad med Beatles, men den öppnade redan på 1930-talet och spelade då mest in klassisk musik. Edward Elgar är en som dirigerat här vid inspelningar. Likaså har den från 1960-talet och framåt nyttjats av mängder av kända grupper. Min 60-talsfavoriter Hollies var flitiga gäster och min kompis Glenn påpekar alltid att det var här Pink Floyd spelade in ”Dark side of the moon”.
Nu har även ägarna insett de affärsmässiga möjligheterna, och i direkt anslutning öppnat en affär där man säljer diverse memorabilia. T-shirts, muggar, gitarrband, böcker och givetvis skivor, både CD och vinyl. En försiktig uppskattning säger att drygt 80 % av varorna har Beatles-koppling. Men ha en laddad plånbok, digital eller analog. T-shirts à £25, t-muggar £9 styck och gitarrband i fuskläder £49. Jag kom ut utan påse.
Jag gillar pubarna. Man kan ramla in, sitta ner, ta en halv pint och skriva några vykort, eller bara allmänt ta det lugnt. Ingen stressar en att dricka snabbare. Hann med två pauspubar igår.
Först Allsop Arms mellan Baker Street och Marylebone Station. En ganska stor pub som trots det känns intim. Brett ölsortiment. Jag fastnade framför en av många TV-skärmar på puben. Alla visade de rugby, Japan-Ryssland. Är ingen expert på rugby men blev riktigt fascinerad under den period jag satt där.
Så Spread Eagle på Parkway i Camden Town. Det är en Youngspub, vilket gör den värd ett besök. Youngs har alltid god öl. När jag skulle gå blev jag bjuden på en liten chokladbakelse, fantastiskt god. Youngs fyllde tydligen 188 år dagen innan. Då hade man på alla deras pubar bjudit på tårta. Idag var det bara små bakelser. Man får tacka.
Det enda jag ogillar med pubarna är att deras toaletter ofta ligger en trappa upp, eller ner, från själva puben, och att trappan dit ofta är brant. För en nybliven pensionär som väntar på att få ena knäet opererat för artros är detta ett aber.
Förresten vill jag rekommendera Parkway för den som letar efter små mysiga restauranger som inte tillhör någon kedja. Gatan har också ett antal pubar.
Kvällsunderhållningen blev ”halvmusikalen” Six på lilla Arts Theatre vid Leicester Square. Det är en enaktare där Henry VIII:s sex fruar förvandlats till ett tjejband typ Spice Girls. Var och en får berätta sin historia i modern musikalisk tappning. Inga scenbyten, nästan ingen dialog och ett rasande tempo i 75 minuter. ”Vad är värre än ett brustet hjärta?” frågan Jane Seymour. ”Kanske att bli halshuggen?” svarar Anne Boleyn. Och vad är Henry egentligen känd för? Reformationen eller att han hade sex fruar? Rekommenderas till alla som kan lite grann om engelsk historia.
Som avslutning gårdagsmorgonens bästa replikskifte på BBC Breakfast News. En intervjuad person säger urskuldande; ”Vi skulle kunna ha agerat snabbare?” Reportern replikerar blixtsnabbt: ”Varför gjorde ni inte det då?” BBCs reportrar låter aldrig någon glida undan.
Nu ska jag på gitarrmässa. Men det lär ni får läsa om i morgondagens blogg.
