Cadogan Hall och Tom Paxton
En av mina ambitioner är att jag varje gång jag är i London ska göra något jag aldrig gjort förut. Trots över 100 besök har jag inga problem med att leva upp till detta. Igår kväll till exempel slog jag två flugor i en smäll, jag gick på en konsert i en konsertlokal jag aldrig varit i förut och jag såg en artist jag aldrig sett live tidigare.
Cadogan Hall ligger ett nästan bokstavligt stenkast från Sloane Square och tunnelbanestationen där. Jag har passerat åtskilliga gånger utan att veta vilken pärla som döljer sig innanför väggarna. Det är en konsertlokal för runt 8-900 åhörare (gissning), där alla har bra sikt mot scenen och med en fantastisk akustik för klassisk och lätt förstärkt musik. Under auditoriet finns barer med mycket rimliga priser. (£2 för ett glas juice, £3.70 för ett litet glas vitt vin.) Och enligt affischerna utanför har de en mycket varierat program, med en viss tyngdpunkt mot klassisk musik. Rekommenderas!
Jag var där för att se en av mina hjältar från tonåren, Tom Paxton. Lyssnade på honom i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Spelar fortfarande en del av hans gamla låtar både på kammaren och offentligt. Hans politiska satirer och anti-krigssånger var då det bästa som fram i genren, men han skrev också ömsinta kärlekslåtar (”Last thing on my mind”, ”I give you the morning” …), barnvisor (”Going to the Zoo”, ”The Marvellous Toy” …) och sånger i Woody Guthries anda (”Rambling boy”, ”Can’t help but wonder”…)
Tom har hunnit fylla 80. Han har fortsatt att skriva och göra skivor, och det han spelade mest ur den repertoar han skapat efter att jag slutade lyssna. Tid och ålder har varit hänsynsfulla mot honom, men det märks att ha inte är ung, både i röstens skärpa och gitarrspelet. Men man undrar ju hur man själv ska låta om 15-20 år.
Men han har kvar sin skärpa i textskrivandet, och han inledde med en ny låt kring vapenväldet i USA, hade med en mörk betraktelse av dagen då Donald Trump blev vald till presidentkandidat, utan att nämna DT vid namn, och avslutade med en ljuvt satirisk sång om klimathotet. Vad är det för fel om Oklahoma blir en kuststat eller att vi kan njuta av värmen i före detta arktiska trakter.
Med sig hade han duon Don Juans, både som uppvärmare och kompband. Tillsammans levererade de stundtals underbar stämsång, och det var mycket sjunga med från publikens sida. Don Juans fick också ganska stort utrymme för sin egen musik.
Och i sann folksångaranda var mellansnacken lika roliga som låtarna. Som när Tom Paxton föreslår en deal med den engelska publiken. ”Jag försöker förklara Donald Trump för er om ni försöker förklara Brexit för mig.”
Att han har legendstatus märktes på publiken. Här återfanns Julie Felix (folksångardrottning på 1960-talet), Ralph McTell (”Streets of London”), Joe Brown (stor engelsk underhållare, vars dotter Sam också haft några hits), ena halvan av Chad och Jeremy, och så jag då.
