Mozart med flera
Även om England inte är så känt för sina inhemska kompositörer så har många av de stora hittat inspiration i staden. Mest så Händel som emigrerade hit och var omåttligt populär. Han skulle kunna kallas 1700-talets Andrew Lloyd Webber, med en rad operor, oratorier och orkesterstycken på sitt samvete. Haydn var en annan stor kompositör som bodde här en period och då skrev en rad fantastiska symfonier, i mitt tycke hans bästa.
En man ofta glömmer bort är Mozart. I sin barndom var han här en kort period. Familjen bodde i ett hus på Ebury Street, inte långt från Victoria Coach Station. Där skrev den unge Mozart sin första symfoni. Det ihågkoms med en plakett på huset, och på torget i slutet på gatan står en mycket ung Mozart med fiol i handen.
De engelska då? Edward Elgar har fått en ”blue plaque” på studion i Abbey Road där senare grupper som Beatles, Hollies och Pink Floyd spelade in. Henry Purcell har ett märkligt monument i Christchurch Gardens, längs Victoria Street mellan Victoria Station och Westminster Abbey. I samma lilla oas finns också ett monument över sufragetterna.
Efter att ha inspekterat att Mozart- och Purcellmonumenten står kvar tog jag buss 11 till min favoritplats i London, Covent Garden. Jag var inte ensam. Det var tjockt med folk och långa köer till mycket.
Jag var där för att besöka ett museum som byggts om flera gånger sedan jag var där sist, London Transport Museum. Jag blev imponerad. En härlig presentation av hur kollektivtrafiken har utvecklats från 1800-talet och framåt, från hästdragna vagnar till förarlösa tåg. Som vanligt på engelska muséer superpedagogiskt och överblickbart, Att de dessutom hade en härlig morotskaka i caféet gjorde inte upplevelsen sämre.
Annars kan väl sägas att Covent Garden innehåller allt. Flera marknader med högklassiga varor, jonglörer, utbrytarkungar, trubadurer, klassisk musik, mysiga caféer, en pub och en vacker 1600-talskyrka. Undrar vad arkitekten Inigo Jones hade tyckt om han kommit hit idag, till det som en gång var Londons första piazza.
Jag avslutade kvällen på Cellar Upstairs Folk Club, den äldsta folkmusikklubben i centrala London, startad av Sheila Miller på 1960-talet. Sheila inleder fortfarande varje kväll med en sång. Den här kvällen var en av de bästa. Folkmusikveteranerna Ken Hall och Peta Webb bjöd tillsammans med en ngt yngre bluesgitarrist på en kavalkad av tidig amerikansk musik, blues, pre-country, religiösa sånger, med en historia knuten till varje sång. Och alla floor singers gjorde bra ifrån sig, och givetvis fick yours truly också chans att uppträda. Det blev en Ewan McColl-sång och en av Tom Paxton.
(Ewan McColl förresten. Peggy Seeger, hans sambo under många år, påpekar i förordet till sina memoarer som jag just börjat läsa, att Ewan i sina memoarer glömde att nämna några av sina barn.)
