Upplevelser i Birmingham
På Hoola Bandoola Bands fjärde LP ”Fri information” sjunger Björn Afzelius om hur hemsk staden Birmingham är. Och det må vara hänt att den såg så sjabbig och skitig ut på 1970-talet, men dagens Birmingham är något helt annat. Trevliga vandringar längs kanalerna, en underbar Symphony Hall och fin shopping. Men ett par minnen från staden.
I februari 2002 var sonen och jag där. Vi hade två ärenden, se Aston Villa-Chelsea på Villa Park samt gå på en Fairport Convention-konsert i Symphony Hall. Vi tar det senare först.
Detta var året Fairport Convention fyllde 35 år. De hade en tävling där man skulle skriva om sin relation till gruppen. De tre bästa inläggen publicerades sedan i turnéprogrammet och belöningen var sex 50 cl-flaskor av det speciella jubileumsöl gruppen hade tagit fram.
Jag vill inte skryta, men jag var en av de tre lyckliga, och min text var längre än de andra tvås tillsammans. Den upptog en hel sida i programmet i A4-storlek.
Eftersom man inte rätt gärna skickar sex flaskor öl med internationell post hade vi gjort att jag skulle få min flaskor i samband med konserten. När jag före konserten köpte var sin T-shirt till oss och han som stod i souvenirståndet fick jag upplysningen ”oh you’re Lars, Dave has got your beers”. Dave = Dave Pegg, bassisten. Vi träffacdes och resten av kvällen fick den 12-åriga sonen släpa runt sex öl. Men varje gång jag träffade någon av medlemmarna, före, i pausen och efteråt, var frågan densamma: ”Did you get your beers?”
Ölet var gott. Jag har fortfarande kvar ett par tomflaskor med jubileumsetiketten. De är ganska unika. Det gjordes bara en liten sats som slogs på flaska. Resten var fatöl till festivalen Fairport driver.
På eftermiddagen hade vi varit på fotboll, en ganska hyfsad match, där Olof Mellberg visade klassen. I första halvlek var Chelseas anfallsstjärna Jimmie Floyd Hesselbank (tror jag stavade rätt) helt osynlig. I pausen var Mellberg tvungen att utgå. I andra halvlek var Hesselbank planens dominant.
Men jag minns det mest för vad som hände precis före avspark.
Under natten hade en av kungligheterna i England dött. Så över högtalarna förkunnades att man skulle inleda med en tyst minut. Ordern kom: ”On the referee’s whistle.” En visselsignal och allt det larm och oljud 42 000 åskådare kan åstadkomma dog helt. Alla stod upp i tystnad. Det enda som hördes var hur vinden fick läktartaken av korrugerat plåt att skallra och en enstaka mobiltelefonsignal här och där. En av de mäktigaste upplevelser jag har varit med om. Så blåste domaren igen och det var fullt liv igen.
Hur gick det? Minns inte.
