Drömmar om upptäckt
De flesta av oss har väl någon närt drömmen om bli upptäckta, bli allmänt kända för något. Kanske inte gå så långt att man får rubriken i Hänt i Veckan eller att man får en egen TV-serie, ”Nilssons värld”, men näst intill. Själv har jag närt en rad sådana drömmar.
Det började tidigt, med drömmen om att bli fotbollsstjärna. I mellanstadieåldern skulle jag bli Sveriges nya ”Zamora” Nyholm, den tidens landslagsmålvakt. Drömmen dog obarmhärtigt i sjuan i en match med Vendelsö IKs andralag mot Ösmo. På 2*30 minuter om jag minns rätt letade sig 25 bollar förbi mig och in i mål. Denna upplevelse kopplad till den växande medvetenheten om att jag var bollrädd ledde till ändrat fokus.
I samma veva lärde jag mig spela gitarr. Nu skulle jag bli popstjärna! Vi bildade band och mödosamt lärde vi oss nya ackord på våra billiga skolgitarrer. Kanske vi skulle ägnat mer tid åt att öva och mindre åt att hitta på fyndiga bandnamn och rita affischer åt oss själva.
Men musicerandet fortsatte och gruppen blev mer akustiskt inriktad, med både egna låtar och udda tolkningar av andras musik. Julius Krojk blev bara världsberömda i Vendelsö, men vi fick i alla fall ett skivbolag att betala två timmars studiotid åt oss för att göra en demo, men strax efter det sprack bandet.
Jag hade redan börjat kompa visprästen Lars-Åke Lundberg, vilket jag gjorde till och från i sju år. Vi hann med att spela på Göteborgs konserthus och Scandinavium, några radio- och TV-framträdan och jag finns med på tre skivor med honom. Men knappast en framtidskarriär.
I mitten på 1970-talet skulle jag bli författare. Jag trodde min lycka var gjord när mitt tredje försök, Halleluja Magistern, våren 1977 kom ut på AWE/Gebers. Men det blev ljumma recensioner, tidig rea och manuset efter refuserades.(Jag gerut en ny upplaga av boken i juni, fast i egen regi.)
Så inleddes en tränarkarriär, först i fotboll sedan i basket. Jag fick Steg 2-utbildning, där Tommy Söderberg och Hasse Backe var två av instruktörerna, och jag gjorde grupparbete med Anders Limpars pappa. Men ett flickfotbollslag i St Erikscupens elitserie och ett basketflicklag som låg snäppet under Sverigeeliten var resultatet.
Så gjorde jag skolkarriär, från mellanstadielärare till skolchef, och tro mig, som rektor skriver man massor av autografer, en på varje faktura som passerar skolan, och som skolchef i en liten kommun är man ofta i pressen. Jag skrev också ett informationsblad för rektorer under 15 år som nådde ut långt, men inte ens några kollegor jag gick kurs med insåg att det var jag som skrev det de läste varannan vecka. Men jag fick viss upprättelse när en i Mellerud besökande TV-kändis frågade: ”Vet du vem min svärfar är? Han vet vem du är.” Det visade sig att han var rektor och prenumererade på Skolnytt.
Som nybliven pensionär har kändisdrömmarna mattas. Kan jag sälja några böcker och kanske få spela på äldreboenden någon gång i månaden är jag nöjd. Men jag kanske kunde bli ståuppare? Jag är ganska regelbunden medverkande på DNs Namn- och nytt-sida. De publicerar i genomsnitt var tredje vits jag skickar in, senast en i dag. Vem vet. Någon kanske hör av sig?
Men tills vidare får jag vara nöjd med att Kickie upptäckte mig våren 1973,
