Halvsvensk gitarrhjälte
Frank Zappa så en gång att han inte bedömde gitarrister efter hur snabbt de spelade utan efter deras förmåga att improvisera fram intressanta melodislingor. En av de gitarrister som för mig står för det Zappa efterlyste är Nils Lofgren. För mig är han en av de mest variationsrika och fantasifulla av de gitarrister som kom fram på 1970-talet.
Efter att ha lett trion Grin och spelat med Neil Young gjorde Lofgren i mitten på 1970-talet två suveräna soloplattor ”Cry Tough” och ”I Came to Dance”. I den vevan så jag och brorsan honom på Konserthuset i Stockholm, en av de mest minnesvärda konserter jag varit på. Förutom sin virtuositet på gitarr har Lofgren också en fin känsla för att skriva lyssningsvärda låtar, både melodi- och textmässigt. Han kan dessutom sjunga, och tillåter bandets medlemmar att ta plats.
Ett av de roligaste inslagen var en studsmatta på ena sidan av scenen. Då och då ryckte han sladden ur gitarren och använde studsmattan för att slå frivolter. Han är nämligen före detta elitgymnast.
Känslan från den konserten finns på dubbel-live-LP:n ”Night after Night” (1977). 15 av hans bästa låtar, i förlängda versioner, samlade på ett ställe. En av mina favorit-live-plattor. Bara avslutningslåten ”I Came to Dance” är värd skivans pris. Som han sjunger: ”I'm no Dylan but I never miss a beat”. Och gitarrslingorna i låten ...
Kanske en del av hans storhet ligger i att han kom till rocken från utsidan. Han började med att spela klassisk musik på dragspel.
Nu för tiden är han mest känd som gitarrist i Bruce Springsteen's E-Street Band. Den som har läst biografin över Bruce eller bossens memoarer vet hur mycket han värdesätter Lofgren. Vi som följde hans tidiga karriär är inte förvånade.
Och så rubriken: Lofgren är född i USA, men hans pappa föddes i Sverige,
