ukulelemorfar

Första året efter Lärarhögskolan kände jag mig inte mogen att ha egen klass så jag tog arbete som musiklärare på låg- och mellanstadiet i en förortskommun till Stockholm. (Av hänsyn till de inblandade berättar jag inte vilken.) Jag undervisade 33 veckotimmar à 40 minuter (i skolan var då en timme 40 minuter) och hade 19 klasser fördelade på två skolor. Bara helklass, vilket på den tiden var i genomsnitt 25 elever.

Båda skolorna låg i väletablerade villaområden, men trots det fanns det en del ordningsproblem, framför allt i två av sexorna. I den ena hade skolan satt in tre lärare som arbetade parallellt, men trots det var det stundtals hela havet stormar. 12-åringar blir inte automatiskt väluppfostrade bara för att föräldrarna har stor villa, två bilar och tjusig båt.

I den andra sexan, på andra skolan, var ett antal elever stundtals utstuderat elaka mot sin lärare, en medelålders kvinna. Det var mer regel än undantag att hon var ledsen när hon kom in på lärarrummet efter lektionspassen.

En dag på eftermiddagsrasten kom hon in gråtande. Hon orkade inte ens återge vad eleverna sagt till henne. Då reste sig Marika, vår informella ledare, upp och deklarerade att nu fick det vara nog. Så talade hon om för oss vad vi skulle göra. Alla ställde upp.

När det ringde in var det bara en klassrumsdörr som öppnades, den sexa saken gällde. Alla andra klasser fick stanna kvar på skolgården.

När eleverna kom in i klassrummet fick de en chock. Uppradade vid svarta tavlan stod hela lärarkollegiet, alla utom deras egen fröken. Storögda satte de sig ner och undrade vad som skulle hända. En stunds tystnad så tog Marika ett steg fram.

• Vi är här för att vi har fått reda på att ni är elaka mot en av våra kompisar.

Helt plötsligt insåg de som låg bakom ”terrorn” att det här inte var något mellan dem och deras fröken. Det skulle påverka deras relation till alla andra på skolan också. Jag tror inte det blev perfekt i klassen efter det, men det värsta var över för vår kollega.

Marika (som faktiskt hette så) var en sådan där kollega som var ovärderlig att ha, som alltid kunde vrida allt till något positivt. En dag kom en annan kollega in fly förbannad.

• Och ungen kallade mig ”djävla hummer”.

Marika replikerade blixtsnabbt.

• Vilken komplimang. Vet du vad hummer kostar?

All vrede och upprördhet vändes i ett gapskratt.