Min pappa
För exakt tre år sedan dog min pappa. Hans önskan att få dö i hemmet blev aldrig verklighet, istället tillbringade han den sista dagarna på Ystad lasarett där hans organ gav upp hoppet om att hålla honom vid liv. En av mina stora sorger är att vi skiljdes i oenighet vid vårt sista längre telefonsamtal. När jag ringde honom på sjukhuset någon dag innan han dog var han allt för svag för att kunna prata.
Min pappa var envis som synden, ibland en svaghet, men ofta en styrka. När min pappa bestämt sig för att genomföra något så gjorde han det. Hans enda ”misslyckande” jag kan minnas var drömmen om en stor modelljärnvägen på övervåningen i vårt hus i Vendelsö. Men det kan ju vara hans tre söners totala intresse för projektet som ledde till projektets fall.
Min pappa hittade redan under gymnasietiden sin kärlek, mamma Ewy. På den tiden ordnade man först jobb och inkomst, sedan gifte man sig och först därefter skaffade man barn. Pappa berättade han att han sökte sig till SJ för att där fick man betald utbildning. På så sätt kunde han och mamma snabbare skaffa sig förutsättningar för att gifta sig och bilda familj.
Järnvägskarriären inleddes i Landskrona, men snart blev det arbete i Borlänge, sedan Gävle/Dala-distriktets kontor i Gävle och slutligen centraladministrationen i Stockholm. Pappa arbetade med budgetfrågor och senare trafikforskning. Vad jag förstod var han en i generaldirektörens stab.
Under den första Stockholmstiden lyckades han med konststycket att läsa in en fil kand i ekonomiämnen på normal studietid, tre år, samtidigt som han arbetade heltid och hade familj med tre barn hemma (och mamma arbetade också heltid).
Efter pensioneringen flyttade pappa och mamma ner till Österlen och ett specialbyggt hus. Pappa började forska. Först släktforskning, så jag behöver inte kartlägga min släkt på hans sida, pappa har letat fram allt som går att finna. Sedan blev det fartygsförlisningar runt Österlenkusten och historien kring Sandhammarens fyr. Han och några vänner lyckades förvärva visningsrättigheter till fyren, fick Leaderpengar för att göra i ordning området, sätta upp informationstavlor och bygga en modell av den flyttade norra fyren. Idag är Sandhammarens fyr ett besöksmål som lockar flera tusen besökare varje år. Och i närheten finns räddningsbåten som min farfars far var en av roddarna på.
Jag tillbringade många år med att visa att jag inte var lik min pappa, men numera ler jag när någon jämför mig med honom. Min pappa var inte en sådan som bara pratade, även om han var en suverän berättare, han såg till att saker hände, och hans forskning kring Sandhammaren har gjort att han lämnat efter sig något som kommande generationer kan ha glädje av.
För ett antal år sedan var sonen till en av våra kändisar på besök här i Mellerud. Jag ställde frågan om han var kändisens son och hans svarade: ”Ja. Jag har inget emot att man frågar mig det, för jag är stolt över min pappa.” Idag skulle jag svara samma sak om någon frågar mig om jag är Arnes påg.
Trivia: Om ni besöker Örnahusen på Österlen hittar ni en väg i byn som heter Herman Nils väg. Den är uppkallad efter min farfar, Herman Nilsson (som till Nils Andersson). Han ägde en av lanthandlarna i byn.
