Avundsjuka och nostalgi
Påskdagen fick mig att äntligen ta mig samman och ta fram min sällan använda 12-strängade Ibanez. Jag misstänker att den fortfarande har originalsträngarna från inköpet för mer än tio år sedan. Det är så längesedan att butiken där den köptes hunnit både flytta och lägga ner. (En av många musikprylar i vårt hus som härstammar från Rämjes Musik i Väne Ryr.)
När jag plockat av strängarna såg jag hur skitig gitarren var. Fram med olja för att ge greppbrädan glans och möbelpolish för kroppen. För huvud och baksida räckte en bra dammtrasa.
Helt plötsligt kände jag en väldig avund gentemot Bruce, Clapton och de andra storheterna. De har råd att hålla sig med gitarrtekniker som ser till att deras redskap ständigt är nysträngade och har lagom spänning halsarna.
Och inte bara det. Såg Jackson Browne på Liseberg för ett par år sedan. Han använde en tre-fyra olika gitarrer med olika ljud och stämningar. Tror ni han hade koll på dem? Knappast. Varje gång han skulle ha en ny kom en man in från sidan med den som skulle användas för nästa låt, och bar ut den som inte behövdes för stunden. Själv får jag sköta allt själv när jag under en spelning ska byta instrument. Orättvis är bara inledningen. Dessutom är jag säker på att Jackson (och många andra) dels får bättre betalt än jag för att spela och att de inte heller måste släpa PA eller gitarrförstärkare.
Men låt vara. Sist Fairport Convention spelade i Mellerud (2008) pratade jag med Simon Nicol när han bytte strängar (alldeles själv) på sin medhavda halvakustiska gitarr. Han hade en hel box med strängar, ett set för varje konsert på turnén. Då kände jag lite samhörighet med min idol sedan 70-talets början. Samtidigt undrade jag varför han inte använde samma typ av strängar som jag, så kallade ”coatade” som håller klangen mycket längre.
I morse fick jag ett ryck och kollade in Raj Montana Bands nya skiva via Spotify. Jag var väldigt förtjust i dem när det begav sig, men blev nu lite besviken. Var de inte bättre? Var tvungen att ta fram deras, i mina ögon bästa LP (ni minns de där stora svarta som kräver att man mitt i lyssnandet vänder på dem), ”September” från 1981. Jovisst, de var bättre då. Vilken tryck och vilka låtar, och gitarrsolona … Kolla själva!
