Torrmjölk, eller ...
...vådan av att ljuga för sitt barn.
En sak som jag tror dagerns uppväxande släkte besparas är torrmjölk. För er som står frågande inför begreppet kan jag berätta att det är mjölkpulver som vispas uti vatten. Mitt minne av det hela är att det är fullkomligt vidrigt.
Jag kom i kontakt med hemskheten under några år i slutet på 50- och början av 60-talen. Pappa hade byggt familjen en sommarstuga vid Skräckasjön vid Ulfshyttan (mellan Borlänge och Ludvika). Det var en stuga som under de första åren var helt utan alla bekvämligheter, som el och vatten. Dricksvatten fick vi från en källa på andra sidan sjön eller från kranarna på tågstationen, den likaså på andra sidan sjön. Toaletten var en planka över en grop.
Innan pappa efter några år kom på att man kunde ha gasoldrivet kylskåp levde vi med torrmjölken.
En dag tog nyfikenheten över. Jag visste ju var vanlig mjölk kom ifrån, men pulvret? Så vid middagsbordet ställde jag frågan. Pappa log och svarade snabbt:
”Enkelt. Man ger inte korna något att dricka så blir det torrmjölk”, vilket lät helt rimligt i en ung mans öron.
Jag började skolan och en vecka arbetade vi med kor, mjölk och sådant. Så det var väl ofrånkomligt att någon annan som blivit utsatt för det vita pulvret ställde samma fråga som jag hade gjort.
”Någon som vet?” kontrade vår lärare, Ruth Enmark.
Dags att visa sig på styva linan. Jag räckte upp handen och levererade det uppenbara svaret. Stort skratt i hela klassen. Jag rodnade och replikerade: ”Det har pappa sagt.” Det stora skrattet blev ett gapskratt.
Jag tror inte att jag någonsin förlät pappa för den nesa han utsatt mig för, och i fortsättningen tänkte jag mig för innan jag citerade sådant han sagt. Och givetvis har både mina barn och barnbarn sluppit torrmjölk.
