Musik på olika sätt
Vi hade vår årliga ukuleledag i Mellerud igår. Alltid första lördagen i februari, för femte året i rad.
Vi kanske inte hade lika många besökare som vi brukar, men det gick bra ändå. Det var en härlig stämning och mycket spel. Jag blev speciellt glad när det (utan min medverkan) uppstod ett spontant allspel i kaféet. Det är sådant vi drömt om.
Mukuleles framträdande fångades på video av sonen. Tyvärr klantade jag till mittpartiet av den låt jag helst skulle vilja lägga ut på YouTube, men under veckan ska jag kolla hur illa det blev. Annars kan det dyka upp ett och annat så småningom.
Hamnade oplanerat i dokumentären om Jussi Björling. Tyvärr dog han precis året innan jag började musikskolan, så jag har aldrig riktigt upplevt honom, eller vetat så mycket om mannen. Men vilken röst! Och vilket livsöde. Ofta övervärderar vi i Sverige hur internationellt kända våra stjärnor är. Men med Jussi verkar det vara omöjligt.
Så dags för Melodifestivalen. Varför tittar man egentligen på ett program där all spontanitet är bortsuddad, där den musik som ska tävla blir reducerad till en bisak mellan diverse töntiga sketcher och där publik frivilligt betalar för att vara en del av dekoren? För det är väl ingen som tror att helt plötsligt ett antal tusen spontant tagit med sig vita flaggor och olikfärgade ballonger till showen de ska gå på under lördagskvällen. Jag skulle inte ta med mig någotdera till en konsert.
Och singback är det värsta jag vet i musiksammanhang. Länge leve Le Kid som hade en musiker på scen som spelade på riktigt. Måtte fler följa deras exempel. De hade förresten det enda bidraget som skulle ha en chans internationellt. Jag röstade personligen på Pernilla A, men det var mest för att hon skulle gå vidare och svenska folket skulle få höra hennes vackra låt minst en gång till. I en ESC har hon inget att hämta. För det är hon för personlig och oglamorös.
Att Danny skulle vinna viste väl alla från början. I Sverige röstar vi på en artist vi känner till, inte en låt som är bra. Och SVT backar upp detta tänkande i och med att man kan börja rösta innan artisterna har sjungit sin sång.
Men så gick vi inte ens till final förra året.
För mig är det fortfarande ukuleledagar och Jussi Björling som står för riktig musik. Men jag erkänner skamset att jag med all sannolikhet kommer att tillbringa lördagskvällarna framför TV:n med Melodifestivalen på.
(Och programledarna var bra.)
Vi kanske inte hade lika många besökare som vi brukar, men det gick bra ändå. Det var en härlig stämning och mycket spel. Jag blev speciellt glad när det (utan min medverkan) uppstod ett spontant allspel i kaféet. Det är sådant vi drömt om.
Mukuleles framträdande fångades på video av sonen. Tyvärr klantade jag till mittpartiet av den låt jag helst skulle vilja lägga ut på YouTube, men under veckan ska jag kolla hur illa det blev. Annars kan det dyka upp ett och annat så småningom.
Hamnade oplanerat i dokumentären om Jussi Björling. Tyvärr dog han precis året innan jag började musikskolan, så jag har aldrig riktigt upplevt honom, eller vetat så mycket om mannen. Men vilken röst! Och vilket livsöde. Ofta övervärderar vi i Sverige hur internationellt kända våra stjärnor är. Men med Jussi verkar det vara omöjligt.
Så dags för Melodifestivalen. Varför tittar man egentligen på ett program där all spontanitet är bortsuddad, där den musik som ska tävla blir reducerad till en bisak mellan diverse töntiga sketcher och där publik frivilligt betalar för att vara en del av dekoren? För det är väl ingen som tror att helt plötsligt ett antal tusen spontant tagit med sig vita flaggor och olikfärgade ballonger till showen de ska gå på under lördagskvällen. Jag skulle inte ta med mig någotdera till en konsert.
Och singback är det värsta jag vet i musiksammanhang. Länge leve Le Kid som hade en musiker på scen som spelade på riktigt. Måtte fler följa deras exempel. De hade förresten det enda bidraget som skulle ha en chans internationellt. Jag röstade personligen på Pernilla A, men det var mest för att hon skulle gå vidare och svenska folket skulle få höra hennes vackra låt minst en gång till. I en ESC har hon inget att hämta. För det är hon för personlig och oglamorös.
Att Danny skulle vinna viste väl alla från början. I Sverige röstar vi på en artist vi känner till, inte en låt som är bra. Och SVT backar upp detta tänkande i och med att man kan börja rösta innan artisterna har sjungit sin sång.
Men så gick vi inte ens till final förra året.
För mig är det fortfarande ukuleledagar och Jussi Björling som står för riktig musik. Men jag erkänner skamset att jag med all sannolikhet kommer att tillbringa lördagskvällarna framför TV:n med Melodifestivalen på.
(Och programledarna var bra.)
Kommentarer
Trackback
