ukulelemorfar

Konstaterade i morse att detta är 120:e gången jag är i Storbritannien, och eftersom vi ägnade mesta delen av dagen till att besöka vänner blir det istället för dagbok några reflektioner över vad som hänt i landet sedan jag började åka regelbundet 1984. Sedan dess har jag varit här minst en gång per år, för det mesta 2-3, och som mest 6 ggr under ett år. Så här är tre små reflektioner över nu och då. Håll till godo.

Imorgon kommer en blogg där jag summerar vad som varit bäst under sommarens elva dagar i Storbritannien.

 

Det första gäller pubarna. I mitten på 1980-talet stängde de ett par timmar mitt på dagen, och kvällsstängningen skedde 22.30 eller 23.00 beroende på var man var. Barn var aldrig välkomna och få pubar serverade mat. Om de hade mat var det oftast enklare luncher, typ Ploughman's eller smörgåsar. Jag minns hur jag 1982 gick runt i City of London och tittade in på en pub vid lunchtid. Den var full av kostymklädda män vars lunch för det mesta bestod av två pint öl, en whisky och en smörgås. Kanske en av orsakerna till den då problemfyllda brittiska ekonomin.

Idag serverar de flesta pubar mat i stort sett hela dagen, ibland även frukost. Det stängs aldrig mitt på dagen, och många håller öppet efter 23.00. Barn är välkomna, ibland i vissa områden av puben, ibland fram till en viss tid, och man ser ofta familjer äta tillsammans på pubarna.

Det var Margareth Thatcher som avskaffade eftermiddagsstängningen. Martin som jag arbetade ihop med några sommar och som var politiker i Swanseas stadsfullmäktige och en gång sex röster från att komma in i parlamentet förenade sin kärlek till öl med sitt hat mot Thatcher. Han led stora kval när det var just Thatcher som avskaffade en regel som han ansåg var helt absurd. Jag undrar om han har kommit över den chocken.

 

Det andra gäller badrum och toaletter. På 1980-talet kunde man fortfarande hamna på ställen där en suite betydde toalett och badkar, inte toalett och dusch. Fanns det dusch så var det antingen en där man kunde ställa in strålens styrka men inte temperaturen på vattnet, eller en där man kunde reglera temperaturen men inte strålens styrka. Det fanns också en tredje sort, den medgav inte justering av någotdera.

Jag minns hur jag 1990 hade en grupp fotbollstokiga ungdomar med mig på studiebesök hos Plymouth Argyle, då i divisionen strax under Premier League. I deras omklädningsrum fanns inga duschar, bara en rad badkar. När vi kom till White Hart Lane senare under kursen (Tottenhams hemmaarena) kunde vi konstatera att det fanns både och, lika många av varje.

Vad det gällde toapappret var det ofta i form av små blad, gärna väldigt hala och i stort sett omöjliga att torka sig i baken med.

Nu har alla guest houses och hotell med självaktning bra duschar, där man kan ställa in både styrka och temperatur, och toabladen är utbytta mot riktigt papper i rullar.

 

Det tredje gäller heta drycker. 1984 drack engelsmän i huvudsak te. Det kaffe som serverades var i de flesta fall pulverdito och ofta så svagt att det såg ut som te. Nu serveras filterkaffe på de flesta ställen, och pubarna som tidigare bara serverade kalla drycker har för det mesta en rad olika kaffesorter att erbjuda. 
Men enligt min kaffedrickande hustru har många guest houses fortfarande en del att lära på kaffefronten.