Att vilja bli get - Sommardagbok del 4
En av tjusningarna med att bo på små guest houses är att man ibland hamnar i intressanta frukostkonversationer med okända. Som i morse.
Husets ägarinna kom in och ville försäkra sig om att vi alla mådde bra. Hon klagade på den hotande vattenbristen på ön och så var vi fem vid tre olika bord igångh. Snart var vi inne på Englands förmåga att stänga ner vid minsta snöfall. Som sist de kom snö på Isle of Wight för några år sedan. Första gången på 27 år. Inte fanns det vare sig sand, salt eller plogar. Det snöar ju aldrig. Hela ön stängde ett par dar. Engfelsmännen lyssnade förvånat på hur vi svenskar tycker att allt under en halv meter är OK.
Av någon anledning kom vi inte på trenden med lokala ölbryggerier, en trend som startade i England för länge sedan, men nu även har nått Sverige. Vi konstaterade att det numera finns lokalt öl överallt.
Och på tal om lokalt öl. Här är min tre-i-topplista på Isle of Wight-öl efter ett dygn på ön:
1. Yachtman's Ale, Island Brewery
2. Ett öl med konstigt namn från Ringwood Brewery
3. Wight Gold, Goddard Brewery
All tre riktigt goda.
De två förstnämnda provade vi på puben Bargeman's Rest nere vid Newport Harbour. Det är en pub som lyckas förena storlek (massor av plats både ute och inne) med mysighet. Allt i puben går i sjömansstil, och de hade massor av olika ales på fat. Rekommenderas starkt om ni kommer till newport.
Newport Harbour låter stort, men hamnen ligge vid den lilla floden (läs ån) som når in hit. Plats för kanske 7-8 segelbåtar av normalstorlek.
Jag fick prov på engelsmännens generositet. Var på jakt efter boken "There's Only Two David Beckhams" (den heter så, det grammatiska felet får stå för författaren). Hade glömt att det är John O'Farrell som skrivit den så jag bad en expedit på W H Smith om hjälp. Han kollade i sitt register, gav mig författarnamnet, men konstaterade att de inte hade den inne. De kunde inte heller beställa den eftersom den var "out of print" och det inte fanns något ex i förlagets lager. "Men testa Waterstones längre ner på gatan", sa han och hänvisade till konkurrentbutiken. Mycket riktigt de hade ett sista ex.
På eftermiddagen besökte vi Carisbrooke Castle, på gångavstånd från vårt guest house. Jag ville dit mest för att Charles I satt fången där vid slutet av det engelska inbördeskriget, innan han, som första och enda engelska kung, blev dömd till döden och halshuggen. Jag hade väntat mig en ruin, men mycket var i god kondition och det blev ett minnesvärt besök.
På CC hade de i gamla tider (slottet är cirka 1 000 år) getter som drev det stora hjul som hissade upp och ner hinken som hämtade vatten från den 40 meter djupa brunnen. Man har fortfarande kvar getter som några gånger om dagen visar besökare hur detta gick till. Vi var på en visning, med en rolig och kunnig guide, som engelska guider oftast är. Efteråt bestämde jag mig för att i mitt nästa liv bli get på Carisbroooke Castle. Tänkt att bli ständigt ompysslad och matad, med det enda kravet att jobba max tre tvåminuterspass om dagen, om man vill. Om man tjurar och inte vill någon dag gör någon av ens kompisar jobbet. Tala om smörtillvaro.
Until tomorrow ...
