Mina Sverigevänner
Jag tycker att ordet Sverigevänner är ett ord som missbrukas. För mig är en vän av något någon som står lite utanför men som är just vänner till det hen är vän till. Jag är till exempel en Fairport Convention-vän, och på så sätt en del av en stor världsomspännande gemenskap. Men jag skulle ju inte räkna medlemmarna i gruppen som vänner. På samma sätt som vi har många vänner till vår familj, men jag inte räknar våra familjemedlemmar som familjens vänner.
En Sverigevän är för någon som inte är svensk från början, men som av någon anledning känner varmt för vårt land. Givetvis känner de flesta av oss som är födda här varmt för landet, men vi gör det ju troligen av samma skäl som vi inom familjen känner starkt för den, vi har fötts in och växt up i den gemenskapen.
Så här är några av de bekanta jag räknar som Sverigevänner.
Jag lärde känna David och Janet när jag var rektor i Götene. David var rektor för en skola i nordvästra England och han letade efter en vänskola i Sverige. Det gjorde han för att han älskade vårt land och ofta tillbringade en del av sommarsemestern här. Under ett par år hade våra skolor utbyte, och jag minns hur elever på mitt högstadium sate ihop en snabbkurs i svenska, komplett med kassettband och allt, som 10-åringarna på hans skola använde för att lära sig lite av vårt språk.
Något senare fick jag kontakt med Mervyn, en engelsk före detta skolinspektör som ofta var över och besökte svenska skolor och semestrade här. Med min hjälp skrev han en bok om kvalitet i skolan som bara gavs ut i Sverige och som var ämnad att hjälpa oss att utveckla vårt skolsystem. Jag minns att han var speciellt fascinerad av våra ”nigande bussar”, bussar som sänkte sig för att underlätta för funktionshindrade (och som nu drygt 20 år sedan är allmänt spridda i Storbritannien). Han sa att de visade på ett land där man bryr sig om varandra.
En yngre Sverigevän är Anto från Irland. Han var här på ett ungdomsutbyte för en 5-6 år sedan och kom tillbaka några år senare som volontär under ett år. Efter det vet jag at han varit här minst två gånger för att hälsa på vänner.
En annan är XXX (av olika skäl döljer jag hans namn) som kom hit som volontär för ett år, men upptäckte att här behövde han inte dölja det faktum att han är homosexuell, så han bestämde sig för att stanna, och hans pojkvän flyttade hit. För dem är Sverige en fristad från den förföljelse de fick utstå i hemlandet. Detsamma gäller flera av de flyktingar jag känner. De älskar Sverige för att de här har fått möjlighet att leva ett fullvärdigt liv (och jag, både XXX och de arbetar och försörjer sig själva).
Tom är tyvärr avliden, men han fick en fristad i Stockholm när han på grund av förmodade politiska åsikter riskerade att bli svartlistad som musiker i USA. Han flyttade sedan vidare till London, men besökte Sverige minst en gång per året, och på folkmusikklubbarna i England spelade han gärna polskor. Varje gång jag skulle över och vi skulle träffas bad han mig ta med lingonsylt och Marabouchoklad, och han ville helst att vi skulle prata svenska med varandra.
Jag har fler Sverigevänner runt om i världen, bland annat i Italien, Tyskland (en vän som i många år regelbundet sökt jobb i Sverige men aldrig fått något) och Nederländerna.
Jag älskar mitt hemland, men jag ser mig inte som Sverigevän, jag är en del av landet. Däremot är jag Englandsvän.
