Svensk kultur?
(Ni som följt min blogg länge har nog läst en del av detta tidigare, men det tål att repriseras.)
Vi hade möte kring EU-valet igår kväll. En fråga som kom upp var den om integration, en annan om den nya nationalismen som breder ut sig som ett ogrästäcke över världen. I Sverige representeras den senare av Sverigedemokraterna och deras tal om det ursvenska, framför allt den svenska kulturen. Problemet är att de aldrig definierar exakt vad det menar med denna.
Först en tanke kring integrationen: I USA är det legio att beteckna sig som svenskamerikan eller afroamerikan. Varför kan man inte vara turksvensk eller syriensvensk? Sverigedemokraternas följare är ju så ofta USA-inspirerade, varför inte ta efter även detta?
Ett problem när vi talar om att våra invandrare ska anamma svensk kultur och svenska värderingar är att vi själva inte har en gemensam syn på vad detta är. (Och missförstå mig inte, jag anser att det är självklart att man i Sverige följer svensk lag och att den som vill bor här också lär sig språket så snabbt som möjligt.) Det vore kul om någon försökte göra en lista på sådana värderingar som alla svenskar delar. Jag tror den blir väldigt kort.
Och finns det någon rent svensk kultur, det vill säga som har formats i Sverige utan inspiration utifrån? Låt mig ta några exempel. Jag börjar med maten.
1995 blev jag på Irland serverad något som beskrevs som en sant irländsk högtidsrätt. Det var en skiva fläsklägg och en klick rotmos.
Vid ett besök på Newfoundland ville en av de skolor vi besökte servera oss något typiskt newfoundländskt. Det visade sig vara gul ärtsoppa, något tjockare än den jag gör hemma, med i övrigt likadan. En av kvällarna skulle vi få en annan lokal läckerhet till efterrätt. Den kallades backapples. Det visade sig vara varma hjortron med vaniljglass.
Kåldolmarna importerades från Medelhavsområdet på 1700-talet, även om vi i brist på olivblad använde kål istället för att slå i dolmarna.
Men kebabpizza kan man bara få i Sverige.
Men musiken då?
Tja, den svenskaste av alla svenska sångförfattare får väl anses vara Evert Taube. Men stopp ett tag. Karln hade ju dubbelt medborgarskap, han var ju även argentinare. Och hans musik är kraftigt inspirerad av argentinsk tango och karibiska rytmer. ”Min älskling” är en översättning av en Robert Burns-dikt, många av karlns sånger utspelar sig på de sju haven, i Medelhavsområdet eller i Syd- och Mellanamerika. För mig minskar det inte värdet av hans diktning, tvärtom. Taube är för mig en sann globalist, något jag uppskattar.
Och den svenskaste av alla svenska musikformer är väl polskan, som anses exotisk och spännande på många håll i världen. Men varför tror ni det heter polska? Jovisst, det är en svensk bearbetning av den polska mazurkan. Så ursvensk var den. Men folkmusiken har aldrig brytt sig om gränser, man har låtit sig inspireras av det man har kommit i kontakt med.
Jag skulle kunna fortsätta sida upp och sida ner, men jag stannar där.
Och för att vara tydlig: Jag är stolt över att vara svensk. Jag läser mycket svensk historia, svenska författare och jag spelar gärna svenska visor och spelmanslåtar. Samtidigt anser jag mig vara anglofil (jäkla Brexitörer) och lyssnar gärna på musik från andra länder, likväl som jag spelar den. Men jag ogillar skarpt när några som ligger långt från mig värderingsmässigt försöker lägga beslag på svenskheten och utmålar inspiration utifrån som ett hot. Det är ju tvärtom. Allt utvecklas, så även kulturen, och kultur utvecklas bäst när det utmanas och när den möter annan kultur.
