Sjukdom
Jag anser mig vara en aktiv person. Trots att jag numera är pensionär är det få dagar i min kalender som inte har något inbokat, och morgonens göralistor innehåller fota mer än vad jag kommer att hinna med. Samma gäller semestrar. Där andra drömmer om en dag i solstolen på playan, är mitt ideal att avverka minst 25 000 steg i en storstad, hinna med tre medeltida kyrkor, två konstmuseer och ta ett hundratal foton, för att sedan avsluta med en konsert eller folkmusikkväll.
Så det är nog därför jag har så svårt med den påtvingade sysslolöshet sjukdom medför. Helt plötsligt måste jag hålla mig stilla för att inte pressa upp febern. Läsa gör jag helst ett eller ett par kapitel i taget, inte timmar i sträck. Där avundas jag frun som kan bädda ner sig en halvdag och plöja en eller två deckare. Jag har också svårt för böcker där någon dör och boken sedan går ut på att finna den skyldige. När slutet kommer och sanningen uppenbaras brukar jag behöva bläddra tillbaka för att ta reda på vem det egentligen var.
Extra pyrt är det när jag känner att jag själv är orsak till den påtvingade vilan. Varför behövde jag i fredags, med en röst som skulle fått Rod Stewart att ta halstabletter, bege mig till Åmål för att spela och sjunga på Open Mic. OK för att kompa Jonny, men varför sjöng jag fyra sånger själv? Och att dagen efter stå på torget och sjunga? Resultatet borde väl vara uppenbart. Så igår hade jag mer feber än jag haft under hela våren, och två jag fick avboka två efterlängtade möten.
Men man får se det från den positiva sidan. Jag hann några kapitel i ”Silkworm”, full med platser i London jag tydligt kan visualisera, och jag hann se ”Känd från TV”, som var klart bättre än jag hade förväntat mig. Och så kan man ju konstatera att man som sjuk pensionär slipper sjuklöneavdrag. Alltid en tröst.
