Kvinnlig musikexplosion
Var på en höjdarkonsert igår, med två av den nya generationen kvinnliga musiker, de som styr sitt eget artistöde. Uppfriskande att se hur detta breder ut sig i en annars mansdominerad musikvärld, där kvinnornas roll ofta har varit att stå som kuttersmycken framför mikrofonen för att framföra låtar männen som håller i trådarna har skrivit.
Det är klart, det har alltid funnits undantag. Carole King är ett av dem, tidigt framgångsrik låtskrivare som sedan också blev artist. Joni Mitchell en annan. Chrissie Hynde som ledde Pretenders. Och så givetvis Madonna, kvinnan som utnyttjat männen på samma sätt som männen utnyttjat kvinnorna.
Men det senaste decenniet har mycket hänt, framför allt här i Sverige. För mig är Laleh en av de stora föregångarna, en kvinna som skriver, producerar och sjunger själv. Fullständig kontroll hela vägen. Jag gillar inte allt hon har gett ut, men där finns tillräckligt med pärlor för att göra henne till en av de riktigt stora. Lena Ph är en annan, som gått från ung schlagersångerska till en kvinna som kontrollerar sin egen karriär. Och jag kan räkna upp många till.
Caroline Wallin Perez och Kristin Amparo är två till, de två jag såg igår. Egna låtar, egen stil. Carolina hade jag koll på innan, men Amparo var en mycket positiv överraskning. Fördomsfulla jag hade placerat henne i Mellofacket, men här framträdde en sångerska som även visade sig vara en högst kapabel gitarrist och formidabel låtskrivare, tänk modern visa med underbara texter och liten latinamerikanska influenser. Dessutom är hon en orolig sångerska.
Men jag väntar fortfarande på att få se ett band med enbart kvinnliga musiker, men med en kille vid sångmikrofonen som sjunger låtarna tjejerna har skrivit. Då har musikjämställdheten nått ända fram.
