Gärdets fester
Låt mig skryta lite. Jag var faktiskt på alla de tre första Gärdesfesterna 1970 och 1971. Jag var inte där alla dagar med minst en dag på varje. Trots att jag inte rökte sådant som många där rökte (jag rökte faktiskt inte alls) och inte drack sådana drycker vars innehåll anges med procent har jag inte så jättemånga minnen. Men här kommer några.
Den första festen, den utan tillstånd på försommaren 1970, var det minst sagt enkelt. Scenen var i princip ett stort tält med ena sidan öppen. Elen levererades från ett puttrande litet portabelt elverk. Några som led av detta var Mecki Mark Men, en av kändisgrupperna på den tiden. Deras orgel var beroende av jämn ström, och ett portabelt elverk kan leverera mycket, men inte just det. Så orgelns stämning ändrades hela tiden. MMM gav upp och övergick till en superlång improviserad munspelsbaserad blues med titeln ”I can't play my organ so I will play my harmonica instead blues”.
Det band som gjorde störst intryck på mig var Gudibrallan. Inte musikaliskt högstående, men förbaskat roliga. Svensk punk långt innan begreppet punk var uppfunnet.
Annars minns jag bäst hur min kompis, som ska få förbli anonym, med kraft satte ner sin kasse på en tunnelbanestation på väg dit. Han hade varm choklad med glaskross när han kom fram.
Andra Gärdesfesten hösten samma år hade tillstånd. Riktig scen och bättre musik. Den finns förevigad på en dubbel-LP i färgglad vinyl. Men jag har inte så många minnen.
På den tredje festen, 1971, var allt än mer professionellt. Mitt främsta minne är en grupp från Malmö som bland annat gjorde en perfekt kopia av Crosby, Stills & Nash ”Suite Judy Blue Eyes”. De skivdebuterade senare samma år under namnet Hoola Bandola Band.
Apropå Hoola så minns jag en betydligt senare fest på Gärdet när de skulle spela. Jag och min kompis hade med oss var sin mandolin för att spela lite i gröngräset. Helt plötsligt stod ett par Hoola-medlemmar framför oss och frågade om de fick låna våra instrument. De hade glömt sina mandoliner i Malmö. Så givetvis. Men de gillade tydligen inte lånen, för de spelade aldrig någon låt med mandolin den gången.
Det fanns också en fjärde fest under de tidiga åren. Det var en vinterfest på Liljevalchs. Den var fylld med band som spelade evighetslånga låtar med få ackord. Intressantast var en konstinstallation som kallades Blå rummet. Det var ett helvitt rum. Tanken var att man skulle sitta där och tänka ”Det är blått, det är blått ...” tills man upplevde rummet som blått. Så roligt hade vi det på det tidiga 1970-talet.
