Ukulelen förändrade mitt liv
Lördag 22 februari 2003 förändrades mitt liv. Då upptäckte jag ukulelen.
Jag och den då 13-årige sonen var på vår årliga pappa-pojk-resa, som för det mesta gick till London. På eftermiddagen hade vi sett Bradford slå Chelsea på Stamford Bridge. Som kvällsaktivitethade vi bestämt ett av mina stamställen, Cellar Upstairs Folk Club. I och för sig var de som skulle uppträda helt okända för oss, men mot löfte att vi skulle gå i pausen ställde sonen upp.
Vår första reaktion när vi kom dit var att det var mer folk än vanligt. Rummet där klubben då höll till, på ovanvåningen på puben Exmouth Arms, blev mer än fullt, dvs runt 100 besökare. Vi var lite frågande inför detta faktum.
Gruppen som skulle uppträda var ett gäng som kallade sig The Ukulele Orchestra of Great Britain,då fortfarande ett hobbyprojekt för medlemmarna. Enligt hemsidan var deras måtto ”All musik låter bättre om den framförs på ukulele”.
Efter sedvanliga floor singers intogs scenen av sju frackklädda musiker. Det tog bara en låt för oss att fatta varför det var så fullsatt. Parodier på pop och rock blandades med egna låtar med titlar som ”You talk about my drinking but not about my thirst”. Ian Durys gamla ”Sex and drugs and rock'n'roll” fick ny text som handlade om bandets spelningar i village halls (engelska hembygdsgårdar), ”Cakes and buns and sausage rolls”, ”Life on Mars” blandades upp med en rad anrda låtar och så vidare.
I och för sig hade jag i mina tonår försökt mig på ukulele, men avfärdat instrumentet som en leksak. Här var det plötsligt på allvar, ett sätt att kombinera engelsk humor med musik av högsta klass. För det var högsta klass rakt igenom. Inte minst för att alla i gruppen klarade av att sjunga solo.
Det var aldrig tal om att gå i pausen, och väl hemma köpte vi var sin ukulele.
Sedan dess har vi följt bandet, från folkmusikklubben vid Euston till ett utsålt Royal Albert Hall för ungefär tio år sedan. Och de två gånger de varit i Mellerud har vi haft dem hemma hos oss för lite mat, dryck och jam. Och 2 februari är det för trettonde året i rad ukuleledag i Mellerud, ett arrangemang som inte blivit av om inte jag och sonen inte hade gått på folkmusikklubb för snart 16 år sedan.
