Jag en oppositionell
Många gånger kan jag vara besvärlig att ha med i en diskussion. Jag ifrågasätter förslag, försöker hitta luckorna i resonemang, letar efter detaljerna som kan ställa till problem och så vidare. Det är inte för att stoppa utvecklingen, tvärtom. Jag tror att om förslagen spetsas, om man förutser svårigheter som kan komma att uppstå och på förhand har en strategi för att hantera dem, finns det större förutsättningar för förslagen att bli verklighet. Genom att vara motvals kärring hjälper jag utvecklingen.
Men det är en tunn skiljelinje mellan att ifrågasätta för att stödja och att bli nejsägare, det vill säga en vars motstånd bygger på att förslag till utveckling ska stoppas. Det gäller att hålla sig på rätt sida den gränsen.
Samma i mer vardagliga diskussioner. Om du ska få mig på din sida får du övertyga mig. Det gör du bäst genom att undvika generaliseringar och anspråk för att ha funnit den slutgiltiga sanningen. I min värld finns det inga ”enda vägar” eller ”eviga sanningar”. Sedan kräver ju diskussioner en som är för och en som, åtminstone inledningsvis, är emot. Om vi är eniga från början är ju all diskussion onödig, och diskussioner är roliga.
Min favoritbok är Åke Ortmarks ”Ja-sägarna” (kom i mitten på 1990-talet). Den för tesen att alla ledare som bara omger sig med likatänkande och skapar en kultur där ingen ges möjlighet att komma med kritik eller motsatt åsikt bygger sin egen organisations grav.
Så låt oss oppositionella få utrymme. Då slipper du gå i en del fällor, och du kommer att upptäcka vikten av att tänka igenom allt före.
