Tandläkarskräck
Har just tillbringat drygt 70 minuter i en tandläkarstol. Min sympatiske iranska tandläkare har borrat ner två tänder för att sätta in en bro som ska ersätta den tand hand ryckte ut i höstas. Konstaterar till min belåtenhet att jag inte skrek en enda gång, inte bet tandläkaren och att jag dessutom sov gott i natt. Annat var det förr.
I min barn-, ung- och tidiga vuxendom led jag av en väl utvecklad tandläkarskräck. I tonåren fick jag insomningstabletter i samband med besöken. I de tidiga vuxenåren kunde jag skjuta på att ringa och boka tid i det längsta, även när jag visste att jag hade stora hål eller tappade fyllningar. Straffet blev en rotfyllning.
Innan ni dömer mig för hårt ska ni dock komma ihåg att skräcken utvecklades på den tid när lagningar skedde medelst remdriven borr, vars hastighet idag skulle upplevas som slow motion. Inte heller sprutade borrarna vatten som idag. Dessutom måste jag säga att folktandvårdens tandläkare i Gävle på den tiden inte hade någon större förståelse för oss som var rädda. Det var mer ”Sitt ner och gapa!” Inte ens bokmärket man fick vid varje besök kunde lindra rädslan.
Mitt värsta tandläkarminne är från den sena förskoleåldern. Pappa följde med mig för vi visste att det var en tandutdragning på gång, låt vara av en mjölktand.
Väl placerade i tandläkarstolen tog tandläkaren fram det enda som i min värld var värre än yrkesutövaren framför mig, en spruta! Jag har full förståelse för hans vilja att bedöva mig innan han drog ut tanden, men ändå. En spruta!
Jag började konstra i stolen. Rörde mig hit och dit, kastade med huvudet och förde en del oväsen för att förhindra detta övergrepp mot min integritet. Pappa försökte hålla fast mig, assisterad av den grymma sköterskan. Ha! De klarade inte av mig. Hjälp tillkallades och så småningom var de, om jag minns rätt, som höll fast mig och mitt huvud.
Då kom jag på att om jag bara höll munnen stängd skulle ingen kunna sticka in en spruta i den. Sagt och gjort, jag knep ihop munnen hårdare än jag någonsin gjort. Segern var nära!
Men den illvillige tandläkaren hade tydligen varit med om detta förut. Han höll upp ett litet plåtrör framför mig. Jag tittade på det och när han höjde röret följde blicken och nästa hela huvudet med. Tyvärr var det underkäken som inte fattade att vi blev manipulerade, och vips var munnen öppen. Blixtsnabbt fick jag ett rör mellan läpparna, ett rör lagom stort för att en spruta skulle kunna föras in i det. Jag blev bedövad och så småningom drogs tanden ut.
Pinsamt nog kändes sticket nästan inte alls, och utdragningen var helt smärtfri. Tandläkarrädslan satt dock fast drygt 25 år till. Men tack vare en skicklig kvinnligt tandläkare i Stockholm på 1980-talet reducerades den kraftigt, och de sista resterna försvann hos en manlig tandläkare med mjukt handlag i Skara. Så det finns alltid hopp.
