En suverän lärare
Under min skolgång har jag haft den vanliga mixen av lärare. De flesta helt OK, många bra, en handfull fantastiska, och så tyvärr en och en annan som nog borde valt ett annat yrke.
Bland de fantastiska finns det en vars minne lyser klarare ände andras,min matematik- och fysiklärare från gymnasiet, Carl-Olov Stavström. När jag själv blev lärare så tänkte jag ofta, hur skulle Stavström ha gjort.
Låt oss teckna bakgrunden. Jag började gymnasiet hösten 1969, året efter Kårhusockupationen och i den period när vänstervågen i Sverige tog verklig fart. Fredrika Bremerskolan där jag började var inte helt färdig, och första månaden var det inte helt ovanligt att vi enligt schemat skulle ha lektion i en sal som inte var klar, så en icke obetydlig mängd lektionstid spenderades genom att klassen och läraren letade efter en ledig inredd lektionssal. Dessutom var de långa korridorerna inte uppmärkta, så det var lätt att gå vilse. (Mer om detta i ett senare inlägg)
Mitt i detta fick vi en lärare i våra två viktigaste ämnen,vi var ju naturvetare som ansåg oss lite högre stående än samhällsvetare och andra, som vi uppfattade som stockkonservativ. Han gick i prydlig kostym, inklusive slips, krävde att vi skulle ha med oss böcker och skrivdon, annars fick man gå och hämta, och kom vi för sent fick vi knacka på dörren, vänta tills vi blev insläppta och sedan be om ursäkt samt leverera en trovärdig ursäkt. Vilken tyrann.
Det tog några veckor, men sedan började vi upptäcka försonande drag hos mannen. Han kunde faktiskt le. Han en jäkel på att förklara svåra saker, hans genomgångar var suveräna. Under ytan började vi skymta ett ärligt engagemang för sina elever. Och han kunde dra raka linjer på tavlan utan linjal.
Så när han upptäckte att vår klassföreståndare, en av dem som helt obefogat såg sig som Guds gåva till eleverna, försummade sin uppgift att informera oss om vad som var på gång, som idrottsdagar och andra obetydligheter, gjorde vi upp att han tog över den sysslan.
Det fanns säkert enstaka elever som fortfarande var sura på honom, men vi som gillade fysik och matematik fann en kanonlärare. Dessutom började han så småningom dra ett skämt då och då, lite småtorra, men kluriga skämt. Bara en sådan sak som att hans lärarsignatur var ”cos” (cosinus för er icke insatta).
Han hade bara en irriterande vana. Om man körde fast på en uppgift och räckte upp handen för att få hjälp var ofta hans första replik när han dök upp vid en plats: ”Men det där är ju enkelt.” Fast när han gett ett tips eller två, alternativt förklarat lite bakgrund, höll man ju med. Det var ju en liten kakbit (piece of cake).
När vi inför årskurs 3 skulle få en ny klassföreståndare för tredje gången kom rektorn till oss och bad om ursäkt. Han lovade att vi skulle få välja vem vi ville bland våra lärare. Det behövdes aldrig någon omröstning.
