Den ofrillige basisten
Låt mig först slå fast att jag i musiksammanhang i första hand ser mig som gitarrist, även om jag gärna fuskar på en rad andra instrument. Men jag har också konstaterat att jag då och då hamnar som basist. Kanske är det mest beroende på att gitarrister med amerikanskt uttryck är ”a dime a dozen”,medan få har prövat bas.
Första gången var bandet jag, brorsan och två av hans kompisar bildade för drygt 50 år sedan. Vi hette Reformation och var alla nybörjare. Bas förresten. Jag spelade basstämmorna på en vanligt gitarr. Men då och då gick vi ner till ungdomsgården när ”riktiga” band spelade där och spelade i pausen på deras instrument, och då kunde man få låna en riktig bas, med lång hals och tjocka strängar.
Reformation blev de i hela Vendelsömalm världsberömda Julius Krojk, där jag kombinerade gitarrspelandet med banjo och mandolin. Basen skötte Ante med en expertis som jag aldrig kom i närheten av. Men när jag började som lärare fick jag ibland hoppa in som basist när vi spelade med elever.
1987 flyttade vi till Skara och jag blev studierektor på högstadiet. De hade ett lärarband, Rock Teachers, som spelade på julavslutningen varje år. Det var en kombination av spex, klassiska poplåtar och det senaste årets hits. Riktigt hög klass faktiskt, men de hade ju ingen fast basist, så när jag avslöjade att jag åtminstone visste vad strängarna hette blev jag snabbt rekryterad för uppdraget. Bas fanns ju i musiksalen.
Bara ett problem. Bassträngar sliter enormt på fingrarna, så varje år när repetitionerna var jag lika oförberedd och varje gång fick jag blåsor på högerhanden och tvingades övergå till plektrum. Det blev fyra shower med bandet. Vi gjorde också en inspelning till en kassett och låg på Skaraborgstoppen i fem veckor.
2000 ställde vi kosan till Mellerud. Sonen började spela bas så vi köpte en dylik och en förstärkare till. Ryktet spred sig så jag blev anlitad att spela på en gudstjänst. Första problemet var att jag fick noter skrivna i basklav vilket tog en del arbete. Andra problemet uppstod cirka 20 minuter innan gudstjänsten. Basförstärkaren la av. Inga böner hjälpte så det var bara att kasta sig i bilen och åka hem och hämta en gitarrförstärkare. Hann tillbaka precis i tid, men då kom problem nummer tre. Elbasar och och gitarrförstärkare trivs inte så bra ihop, med en del rundgång och dåligt ljud som resultat. Så det har inte anlitat mig igen.
Men numera spelar jag bas regelbundet i Dalslands Spelmansorkester. Vår basist la av för 5-6 år sedan, och först körde vi bara med två gitarrer i kompet. Men så en kväll plockade jag ner en bas från väggen i musiksalen där vi repeterar och resten är historia.
Det är faktiskt roligt att spela bas. Jag använder en Ibanez akustisk gitarrbas som genom en bra basförstärkare ger ett härligt fylligt ljud och passar bra till spelmansmusiken. Det roligaste är att utifrån ackordsanalyserna hitta intressanta basgångar, grundtonerna som grund, men så lite intressanta övergångar och ibland något som kan förstärka melodin. Och har jag ont i ryggen tar jag med en U-bass, dvs en ukulelebas istället. Brukar förvåna en och annan.
Men som sagt. Egentligen är jag gitarrist.
