Lärdomar från Bossen
Under den resa jag berättade om igår hann jag äntligen läsa Bruce Springsteens memoarer ”Born to Run”, som sått och väntat i bokhyllan i ett år. Drygt 500 sidor på engelska tar ett tag att ta sig igenom, men tro mig, det är värt besväret.
Jag har aldrig varit någon fanatisk Springsteen-fan. Jag tror jag har nästan all skivorna, har några nothäften med hans låtar i och har spelat ett halvt dussin live vid olika tillfällen, till och med översatt ett par till svenska. Men jag har aldrig sett honom på scen och aldrig låtit skivorna snurra non stop i spelaren. Däremot sträckläste jag boken och hade svårt att släppa den. ”Bara ett par sidor till...”-syndromet.
Det är intressant att följa den unge Bruce's väg. Han kämpade i många år, först i coverband, sedan i band som spelade egen musik, först i huvudsak som gitarrist, så småningom mer och mer som sångare. Ibland på svältgränsen, ibland lokal hjälte ibland som drog flera tusen åhörare.
När sista bandet skingras tar han några beslut. Ska han spela med band igen ska det vara HANS band, det vill säga, det är han som styr. De andra gärna får göra inspel men Bruce är bossen och de andra är anställda av honom.
Han konstaterar att han inte är någon vidare sångare, och även om han under några år varit gitarrhjälte i sina band inser han att när det gäller akustisk gitarr finns det många bättre. Så vad blir hans val? Jo, han inser att han måste ha bättre låtar än de andra. Genom hela boken får man följa hur han arbetar med låtskrivandet och vilken omsorg han lägger vid sina texter.
Bruce hittar en manager, som i och för sig ger honom det en advokat så småningom beskriver som det sämsta kontrakt han någonsin sett och som det tar mycket kraft att ta sig ur, och får sitt skivkontrakt. Eftersom han gör sin audition ensam med en akustisk gitarr tror CBS först att de har kontrakterat en folksångare och blir förvånade när han vill ha en massa musiker med på första plattan.
Det hela tar fart när recensenten Jon Landau dyker upp på en spelning, där Bruce och hans kompband är uppvärmare, och skriver de klassiska orden om att han sett rockens framtid och att den heter Bruce Springsteen. Sedan kommer skivan ”Born to Run” och resten är historia.
Det är också roligt när Springsteen skriver om vikten av att äga den sång man sjunger, att tro på det man sjunger. Det handlar inte om att ha snyggast röst eller klara de krångligaste passagerna, det gäller att vara trovärdig i sitt framträdande.
Detsamma går igen när han instruerar Clarence Clemmons ersättare på sax. Glöm tjusiga jazzsolon med massor av toner, det handlar om känslan och timingen. Bruce avslöjar att att saxsolon är komponerade och ska spelas exakt som de är.
Det här är ingen recension av boken, men hade det varit en sådan hade jag rekommenderat den varmt. Jag konstaterar bara att de senaste dagarna har Springsteen-skivorna snurrat friskt på hög volym i CD-spelaren. Och när gitarren togs ur fodralet tidigare idag blev det bland annat tre Springsteen-låtar.
