Albion Dance Band
The Prospect Before Us
Ashley Hutchings kanske inte är världens bästa bassist, men har nog den enskilda musiker som har påverkat min musiksmak mest. 1967 var han med och startade Fairport Convention. Efter den banbrytande ”Liege & Lief” som allmänt anses som den engelska folkrockens startpunkt hoppade han av och startade Steeleye Span. Efter tre utmärkta album hoppade han av även detta band och genomförde en del härliga projekt som ”Morris On” och ”The Compleat Dancing Master”. Och så kom Albion Band i alla dess versioner.
Först som en samling musiker som kompade hans dåvarande fru på ”No Roses”, också en fantastisk LP. Så Albion Country Band, som långt efter sin splittring gavs ut. Därefter kom ”Albion Dance Band”, som faktiskt delvis var vad namnet säger, ett dansband.
Jag såg dem på Teknis i Stockholm. Ett tiotal musiker och sångare med bland annat John Tams, numera en av den engelska folkmusikens portalfigurer men då ganska okänd, Ashley själv, Phil Pickett, professor i medeltida musik, Shirley Collins med flera. De lärde ut engelska country dances till publiken och mellan danserna sjöng de låtar för oss. Helt oemotståndligt.
Så kom skivan. Det är den mest skiftande skiva jag vet. I ena stunden är de ett ceildh band som spelar dansmusik med en energi jag sällan hört, stunden efter medeltida musik på krumhorn och tillbehör, och så traditionella sånger på folkrockmaner, men med tvåradiga dragspel, medeltida blås och liknande för att förstärka ljudbilden. Två av sångerna körde vi med mitt Brandbergsband Kai Sy Teknon, en annan kör vi med Still No Bagpipes, och några av de instrumentala spelar jag när jag övar fiol.
För mig är det här en av de bästa skivor jag någonsin har hört. Uppföljaren ”Rise Up Like the Sun”, med både Dave Mattacks, Simon Nicol och Ric Sanders i uppställningen, är också kanon, men då visste jag ju redan vad jag hade att vänta.
