King Crimson
Utdrag ur första kapitlet i ”London i mitt hjärta”, kapitlet om mitt första besök i London i samband med Rolling Stones konsert i Hyde Park 4 juli 1969.
”… På morgonen 4 juli står jag på järnvägsstationen i Christchurch med en nyinköpt ”day return” till London och en väska med matsäck och lite extrakläder. Då kommer mina tre tilltänkta reskamrater och berättar att deras värdfamiljer stoppat deras resa. Så vad skulle jag göra? Ett snabbt beslut, jag åker.
Jag minns inte så mycket. Jag vet att jag kom till Waterloo Station. Nere i tunnelbanan letade jag på kartan rätt på hur jag skulle ta mig till den enda station med parken i sitt namn, Hyde Park Corner. Väl där var det bara att följa strömmen. Jag var inte ensam om att gå på konsert den dagen.
Kl 13.00 började det. Första band på scenen där långt i fjärran var King Crimson. De var då helt okända, utan någon skiva i bagaget, men de slog fullständigt knock på oss. Deras Moody Blues-liknande mellotronmattor och Greg Lakes röst var som skapade för en solig sommardag i Hyde Park.
De andra banden förbleknade, och inte ens Stones själva, med nye gitarristen Mick Taylor, lyckades överträffa öppningen.
…
King Crimson var/är en grupp med gitarristen Robert Fripp i centrum. De fick sitt genombrott på den ovan nämnda Rolling Stones-galan. När debut-LP:n "In the Court of the Crimson King" kom ut hösten samma år låg den 18 veckor på Englandslistan med en femteplats bäst.
Uppföljaren "In the Wake of Poseidon" nådde en plats högre, men lyckades i gengäld bara hålla sig kvar i 13 veckor.
Redan på andra skivan hade gruppen bytt några medlemmar, och har sedan dess ständigt återkommit med ny sättning. Men försäljningsframgångarna har uteblivit, även om kritikerna ofta är lyriska.
Greg Lake lämnade redan i arbetet med den andra skivan och gjorde sig sedan en förmögenhet som sångare och bassist i Emerson, Lake & Palmer. Till hans egenheter hörde att han släpade med sig en äkta handknuten matta på turnéerna. De stod han alltid på när det var dags för konsert.”
