Skräcken upphör
Fyra pinor och en tröst del 5
Det var Bodil som inledde processen som fick mig att släppa tandläkarskräcken. Hon var tandläkare med sin mottagning på Drottninggatan i Stockholm. Mamma var den första i familjen som blev patient hos henne, och hon fick också in mig där. Det var faktiskt värt den två mil långa resan från Brandbergen för varje besök.
Jag började hos Bodil en bit in på 1980-talet. Första besöket blev en chock. Jag blev utsatt för en ordentlig undersökning, något min borrglada före detta tandläkare aldrig gett sig tid till. Bodil skrapade bort beläggning från tandhalsar för att se vad som doldes under, hon petade mellan tänder och så vidare. Domen var hård. Jag hade sju kariesangrepp som måste åtgärdas, nytt rekord för min del, men ett rekord jag aldrig skrutit med.
Därefter kom nästa chock. För första gången i mitt liv fick jag en ordentlig lektion i hur man borstar tänderna. Hon demonstrerade och jag fick öva. Bodil var den första som på allvar inpräntade sambandet mellan tandborstning och tandlossning för mig. Hon avslutade med att säga åt mig att ha skaffat bättre tandhygien inför nästa besök. Jag lovade, och hon betonade allvaret. ”Annars får du söka dig en annan tandläkare.”
Det blev flera besök för att åtgärda de sju hålen. Inför varje besök minskade min oro. Bodil beskrev inför varje åtgärd vad hon skulle göra, hon mötte min rädsla med lugn och respekt, och givetvis erbjöd hon alltid bedövning, sprutor som nästan inte kändes. Och hennes borstlektion gav resultat, vid de kommande undersökningarna hade jag oftast bara något enstaka hål. För att undvika stora dylika kallade hon mig varje halvår.
När vi efter några år flyttade till Skara var det med stor tandläkarsaknad. Jag hade dock turen att hamna hos en förstående manlig tandläkare, och där försvann de sista spåren av skräcken.
Det var med stor sorg jag för något år sedan läste att Bodil dött. Hon satte bestående spår i mitt liv. Givetvis är det fortfarande med visst pirr jag idag går till tandläkaren, men jag sover gott natten innan, även om jag vet att det är något stort som ska göras.
