Woodstock - några reflektioner
I år är det 50 år sedan festivalen i Woodstock hölls. Det var inte den första stora musikfestivalen, Monterey var en av föregångarna, det var inte heller den första gratisfestivalen, både Blind Faith och Rolling Stones hade tidigare samma år hållit stora endagsevenemang i Hyde Park i London. På Stoneskonserten var vi cirka en kvarts miljon åhörare (ja, jag var där, skryt, skryt). Men ändå har Woodstock blivit legenden, festivalernas festival. En halv miljon besökare, mer än dubbelt mot vad man räknat med, och trots det inga större incidenter under de tre dagarna.
Men hur gick det egentligen? Som gammal skol- och förvaltningsmänniska har jag lärt mig att man ska sätta mål och sedan utvärdera utifrån om man nått målen eller inte. Hur var det då med Woodstock?
För det första var det inte en gratisfestival. Det såldes biljetter och målet var att arrangörerna skulle göra en ekonomisk vinst. Det blev en fri festival när man inte längre kunde kontrollera folkmassorna som vällde in. Dessutom var staketen helt otillräckliga, cirka 1,5 meter hönsnät. Ni som sett filmen vet hur lätt man kunde ta sig över dem.
Organisationen var närmast kaotisk. Man hade till exempel inget ordentligt tak över scenen. När regnet och åskan kom fick scenarbetarna i panik springa runt och täcka förstärkare, trummor och pianon. John Sebastian skulle inte framträtt. Men efter regnet var scenen för blöt för att man skulle våga släppa in ett elektriskt gäng, så John fick låna en akustisk gitarr och gå in och göra ett spontant framträdande. Han berättar i senaste numret av Mojo om upplevelsen.
Det mesta var otillräckligt, mat till besökare, toaletter, campingytor och så vidare. Både det som skrivits i böcker och tidningar och filmen ger intryck av amatörer i arbete.
Och så har vi motsägelserna. För det första, festivalen ägde inte rum i Woodstock utan i Bethel, en bra bit därifrån. Joni Mitchell, som skrev sången Woodstock var aldrig där. Hon lyssnade på vad pojkvännen Graham Nash berättade och sedan komponerade hon.
Många artister fick sina stora genombrott i Woodstock. Sha Na Na slog knock på både festivalpubliken och filmtittarna. Santana likaså, en spelning innan de fått sitt skivkontrakt. Många av uppträdandena som fångades av filmarna är helt fantastiska. Ta Ten Years Afters tolkning av ”Coming Home” eller Whos urladdning i ”Summertime Blues”. Tänka att få stå där i publiken och ta den gitarr Pete Townsend slänger från scenen som avslutning. Joan Baez tolkning av ”Joe Hill” är närmast magisk.
Andras framträdanden har nästan glömts bort eftersom de inte kom med i filmen. Grateful Deads enda filmbidrag är att Jerry Garcia syns ett par gånger. John Fogerty ansåg att Creedence framträdande var mycket ”en dag på jobbet” så han tackade nej till att gruppen skulle vara med i film eller på skiva. Deras framträdande har förresten nyligen getts ut på CD och ligger på Spotify. Fler Woodstockartister som aldrig dök upp i filmen och på skivan var till exempel Blood. Sweat & Tears, Melanie och The Band. Men hav tröst. Det har kommit en box med allt, och verkligen allt, som spelades eller sas på scenen under dagarna.
Men trots allt detta har Woodstock etsats sig fast hos de flesta. Utan Woodstock hade det nog aldrig blivit några Gärdesfester, och många andra festivaler har inspirerats av den. Woodstock hade också turen att hållas et år när pop- och rockmusiken hade tagit ett jättekliv, när det ansågs helt naturligt att ha ragor från Ravi Shankar, folksångare, soulartister som Sly&Family Stone, bluesgrupper och det som närmast kan betraktas som hårdrock på samma scen. Tala om mångkultur.
Så även om Woodstock i förhållande till målen var ett gigantiskt misslyckande så blev det ganska bra till slut. Och har ni inte filmen (gärna Director’s Cut som innehåller 40 minuter extra) så skaffa den. Sätt av drygt 3,5 timmar och njut!
