Fel diskussion
Fyra pinor och en tröst del 2
Mitt andra traumatiska tandläkarminne har inget med tandläkarens agerande att göra, det utspelar sig inte ens i tandläkarstolen utan i väntrummet.
I mina tidiga tonår kom man på att man kanske kunde droga mig för att minska min oro inför besöken. Så jag fick en lugnande medicin. Egentligen var det insomningstablett. I teorin var det smart. Jag skulle bli så trött att jag var spak och medgörlig väl inne på mottagningen. I praktiken fungerade det så att jag blev tröttare och tröttare i väntrummet, men blev klarvaken i samma stund jag steg över tröskeln till behandlingsrummet. Väl hemma somnade jag dock på direkten.
Medicinen gjorde också att jag behövde eskort, och ofta var det mamma som fick ta ledigt för att följa med mig. Så också denna gång.
Mamma var ganska pratglad, en egenskap hon ärvt av min mormor. Så när hon i väntrummet träffade en väninna är det klart att de började prata. Väninnan var säkert bättre samtalspartner än halvdåsig son.
Så snart var diskussionen i full fart, och vad diskuterar man i ett tandläkarväntrum? Jo, givetvis tandläkarminnen och vilka sådana biter sig fast längst? Jo, de smärtsamma och problematiska. Så under min nedräkning inför fasorna som väntade i rummet på andra sidan dörren matades jag med historier om visdomständer vars rötter snott sig runt käkbenet, rotfyllningar när bedövningen släppt och liknande. Inga insomningstabletter i världen kan lindra ens ängslan när man hör dylikt. Så jag blev nog blekare och blekare.
På något sätt överlevde jag både diskussionen och tandläkarbehandlingen. Men ett råd till välmenande vuxna: Välj era samtalsämnen med eftertanke.
