För barnens bästa
Det har skrivits mycket i pressen de senaste dagarna om Barn- och Elevombudsmannen och det många upplever som en klappjakt på skolor och lärare. Jag känner mig mycket ambivalent.
För det första tycker jag att det är bra att det finns en BEO, någon för föräldrar och elever att vända sig när de har klagomål och upplever att skolan och dess ledning inte vill lyssna. Under min tid som skolledare fick jag signaler om hur företrädare ibland tystat ner mycket kränkande behandling av elever, inklusive fysiskt våld mot dem. Men det handlade om enstaka övertramp, som givetvis skulle beivrats, men inte något mönster. I de fallen hade det varit bra med en BEO de drabbade hade kunnat vända sig.
Samtidigt är det helt klart att förekomsten av en Skolinspektion och en BEO gett föräldrar ett vapen att använda, inte bara mot lärare som uppenbart kränkt elever, utan även för att få sin vilja fram i andra sammanhang. Det finns föräldrar som anser att de vet bättre än lärarna och vill tvinga dem att till exempel undervisa på ett visst sätt, eller ställer ibland orimliga krav på särbehandling av det egna barnet. Hot om en anmälan till SI eller BEO är ofta ett kraftfullt sätt att få skolan att böja sig.
På många skolor finns det en rädsla för dessa anmälningar. Till en del beror det på pressens vilja att rapportera om dessa anmälningar. Enligt svensk lag är man oskyldig till motsatsen bevisats, men pressen rapporterar gärna redan när anmälan kommer in, innan den utretts. I mångas ögon blir den en sanning efter principen ”ingen rök utan eld”. Men som en av mina tidigare chefer uttryckte det: ”Vem som helst kan anmäla vem som helst för vad som helst.”
Det förekommer kränkningar av elever i svenska skolor, något annat vore konstigt. Det är en verksamhet som omfattar runt en miljon människor. De flesta av kränkningarna är från andra elever, för det mesta när inga vuxna är närvarande. Givetvis ska skolan ha nolltolerans mot detta och motverka det så långt det är praktiskt möjligt.
Men det förekommer också kränkningar av lärare. Elever som stör undervisningen, som vägrar att lyda tillsägelser, som inte vill följa regler. Lärare måste ha en rimlig möjlighet att vidta åtgärder mot detta. Att be en elev att lämna klassrummet när den inte lytt tillsägelser, eller att be hen att hålla tyst och vänta på sin tur, kan aldrig ses som en kränkning. Det är en del av lärarens myndighetsutövning. Läraren har ansvar för hela klassen, inte bara den som inte lyder.
Lika lite kan det anses som en kränkning om läraren håller fast en elev i syfte att hindra den från att utöva våld mot andra, elever eller lärare. Det handlar om att skydda de andra.
Jag önskar att fler kommuner och skolhuvudmän hade modet att säga nej till BEOs skadeståndskrav i de fall de tycker att de är oriktiga. Genom en rättslig prövning av ett antal krav kan vi en praxis för vad som kan uppfattas som reella kränkningar och som ska föranleda skadestånd, och vad som inte är det.
Och till sist önskar jag att alla föräldrar när barnen kommer hem och berättar om dylika incidenter ställer frågan: Vad gjorde du själv för att läraren skulle bli arg på dig? Att lära barn att de har vuxnas fulla stöd även när de själva agerat felaktigt och att de kan anse sig vara kränkta när de i själva verket bara blivit tillrättavisade är knappast för deras eget bästa.
