Operationshunger
Fyra pinor och en tröst del 3
Inte heller del tre i min serie traumatiska tandläkarupplevelser handlar egentligen om tandläkare, mer om organisationsproblem på Karolinska sjukhuset och något som kan beskrivas som en följd av min tandläkarskräck.
Visdomständer är inte så visa. Bland annat har de en viss förmåga att växa konstigt, framför allt de som dyker upp i underkäken. Mina till exempel. De i underkäken valde att växa ur vågrätt istället för lodrätt, skapandes en två små fickor mellan sig själva och den näst innersta tanden på varje sida. Så de måste bort, visdomständerna alltså.
Eftersom det inte handlade om en vanlig utdragning utan en operation remitterade min tandläkare mig till tandavdelning på Karolinska sjukhuset i Solna (hädanefter benämnt KS). När de hörde om min nervositet inför dylika ingrepp bestämde de sig för att det hela skulle ske under narkos.
Så en dag runt lunchtid infann jag mig något hungrig (ingen frukost den dag man ska sövas) på KS. Jag blev väl mottagen och placerad i ett behandlingsrum. Först kom en sköterska och gav mig en spruta i höger lår. Den skulle motverka salivavsöndring. Jag tyckte att det var märkligt att få en spruta i låret för att minska vätskan i munnen, men sjukvården vet väl bäst.
Nästa besök var narkosläkaren som skulle söva mig. Han konstaterade att jag lät lite hes och bad att få titta i den hals han skulle föra ner några slangar för andningens skull.
”Du är röd i halsen”, konstaterade han. ”Ledsen, men jag kan inte söva dig då. Vi får skjuta upp operationen.”
Jag vill inte påstå att jag blev upprörd över beskedet. Villigt lät jag dem bestämma en ny tid, och sedan satte jag mig at vänta på min flickvän (sedermera fästmö och fru) som skulle hämta mig efter ingreppet.
Eftersom jag nu var rejält hungrig bestämde vi att åka in till vår dåvarande favoritrestaurang, Zebra, på en tvärgata till Sveavägen inte långt från den plats där Olof Palme sköts drygt ett decennium senare. Väl där beställde jag in risotto och en lättöl.
Maten kom in och jag högg genast in. Sedan var det stopp. Hur jag än tuggade gick maten ara runt i munnen. Sprutan jag fått hade full effekt. Inte en droppe saliv i munnen hjälpte till att göra maten sväljbar. Där satt jag, vrålhungrig, med en av mina favoriträtter framför mig, inkapabel att äta. Jag lyckades skölja ner några småtuggor med hjälp av ölen, men sedan var jag tvungen att ge upp.
Väl hemma någon timme senare fick jag en tallrik soppa. Klen tröst.
Min fråga är: Varför kunde de inte skickat in narkosläkaren först innan jag fick sprutan?
