Tandutdragning i tidig ålder
Fyra pinor och en tröst del 1
Under hela min barn-, ung- och tidiga vuxendom hade jag allvarlig tandläkarskräck. Vi talar inte rädsla, vi talar skräck. Jag kunde sova dåligt flera dagar före ett tandläkarbesök.
Man kan säga att det när jag var liten fanns ett visst fog för en viss tandläkarrädsla. Detta var på de kabeldrivna borrarnas tid, långt innan man fick de snabba moderna saker som sprutar vatten för att kyla ner borrytan. Att borra upp ett hål tog därmed betydligt längre tid, och vibrationerna från borren kändes i hela huvudet. Vuxenvärldens förståelse för barn med tandläkarskräck var inte heller särskilt utvecklad.
”Sjåpa dig inte”, var en vanlig kommentar.
Mitt första skräckfyllda tandläkarminne är, om jag minns rätt, från 5-6-årsåldern. Jag hade tandvärk och pappa tog med mig till Folktandvården för att få det åtgärdat. Tandläkaren konstaterade snabbt att den tanden, som tur var en mjölktand, behövdes avlägsnas ur min mun. För att göra det behövde han först ge mig en bedövningsspruta.
HJÄLP! Det enda jag var räddare för än tandläkarborrar var sprutor. Här gällde det att rädda vad som räddas kunde. När tandläkaren kom med sprutan började jag slingra mig i stolen för omöjliggöra själva stickandet.
Pappa, förrädaren, försökte först lugna mig, sedan hålla fast mig. Men vad är en ensam pappa mot ett hysteriskt förskolebarn? Så han fick hjälp av sköterskan. Inte tillräckligt på långa vägar. Anställda från intilliggande rum kallades in, och vad jag kommer ihåg var de till slut fem vuxna som med förenade krafter fick mig att sitta stilla.
Men slaget var inte förlorat, trodde jag. Det går att hålla ett barn stilla men försök att bända upp hans mun om han bestämt sig för att knipa ihop den. Så jag knep och knep, och inga uppmaningar i världen kunde få mig att öppna.
Tandläkaren måste ha varit med om något liknande förut, för plötsligt hade han en kort metallcylinder i handen.
”Kan du se genom den”, sa han inlismande.
Jag nickade.
”OK. Titta igenom den hela tiden”, sa han. Jag lydde. Sakta, sakta höjde han cylindern och jag var tvungen att böja huvudet för att se. Och försök att koncentrera er på att se genom en cylinder som rör sig uppåt utan att munnen börjar öppna sig. Jag klarade det inte. Med blixtens hastighet satt cylindern mellan mina öppna läppar, och genom den administrerades bedövningen.
När vi kom till själva utdragningen hade jag gett upp och öppnade munnen utan fasthållning och cylindrar. Jag var ett besegrat barn.
”Det var väl inte så farligt”, sa pappa när vi cyklade hemåt. Jag svarade inte. Ville inte erkänna att varken bedövingssticket eller utdragningen hade gjort ont.
