ukulelemorfar

Ursäkta några djupa tankar en fredagskväll.

På anställningsintervjun i tisdags fick jag en fråga om hur jag ser på kunskapsfallet i svensk skola. Så här efteråt inser jag vad jag borde ha svarat. Så låt mig bli filosofisk.

 

Filosofen Hegel talar om tre faser i utvecklingen, tes, antites och syntes. Jag skulle vilja beskriva skolans utveckling under de senaste 40 åren, dvs de år jag jobbat i den, på samma sätt, förutom att vi inte nått steg 3 än.

 

När jag gick lärarutbildningen under 1970-talets första hälft låg fokus på läraren. Läraren var nyckeln till elevernas lärande. På lärarhögskolan fick vi lära oss hur man motiverar elever, hur man får dem aktiva, hur man gör undervisningen konkret för dem, och hur man individualiserar och lär ut samarbete. Men det var läraren i centrum, även om första rubriken i grundskolans läroplan för 1969 är "Eleven i centrum".

 

På 1990-talet kom antitesen. Fokus flyttades från läraren till eleven. Favorituttrycket blev "Man kan leda en häst till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka". Vår pedagogiska förebild blev Vygotskij. Individanpassning blev slagordet, och Institutet för individanpassad skola med Håkan Järbur i spetsen blev förebilden för många skolor. Läraren reducerades till handledare. Undervisningen blev ett fult ord i skoldebatten.

 

Jag håller med om mycket av det som var grunden till skolutvecklingen på 1990-talet:

1. Det är självklart att det är eleven som ska stå i centrum i skolan. Utan elever ingen skola.

2. Det är eleven som själv skapar sin kunskap. Kunskap kan inte påtvingas någon. Vi kan informera, men för att omvandla informationen man får till kunskap krävs en aktiv handling från den lärande.

3. Och vi misstolkade begreppet individanpassning.

 

Men jag anser att vi drog fel slutsatser av det. Att man lägger fokus på lärande betyder inte att man kan bortse från undervisningen. Bra undervisning, även om den ibland bedrivs från katedern, är ett utmärkt sätt att skapa förutsättningar för lärande. Den duktiga pedagogen kan hjälpa eleverna till en förståelse de inte kommer att nå om de ska "söka kunskapen".

Vi glömde bort Vygotskijs grundläggande tankar: Kunskap skapas i ett socialt sammanhang, språk och tanke hör ihop, samt elever ska stimuleras att arbeta snäppet över sin egen förmåga (i den proximala utvecklingszonen). Vi satte eleverna en och en, att arbeta på sin nivå, med sin planeringsbok som rättesnöre. Allt blev en fråga om att hinna mycket, inte att lära sig något.
Och vi glömde att individanpassning är mycket mer än att var och en arbetar med sina uppgifter. Det handlar om att ställa olika höga krav, att ge olikamycket stöd ... en sanning min vän John Stringer fick mig att se.

 

Om vi ska höja resultaten är det dags för syntesen. Det är dags att återupprätta läraren som undervisare, men utan att återfalla i allt för mycket envägskommunikation. Genom att ta Vygotskijs teorier på allvar, och se den allsidiga undervisningen som idealet kan vi skapa en spännande skoldag för eleven, där han/hon ständigt möts av lagom stora utmaningar, och där ändamålet styr undervisningsmetoden. Ibland är faktiskt en ren föreläsning bästa sättet, ibland är det diskussionen, stundtals grupparbetet och ibland det enskilda arbetet. Ingen av metoderna är fel. Felet uppstår när en av dem får dominera, eller när de används på fel ställe.

 

Och vill någon boka mig som föreläsare på temat, så hör av er.