ukulelemorfar

Min relation med Fairport Convention går mer än 40 år tillbaka i tiden. Den första LP jag köpte med bandet var Angel Delight, troligen 1971, och framför allt gillade jag låten Lord Malborough, skivans första spår. Jag konstaterar att jag delar detta debutköp med Chris Leslie, som sedan 1997 är medlem i gruppen.

Redan då spelade jag och kompisar låtar vi knyckt av Fairport, som delar av Flatback Capers och Sir Patrick Spense från Full House-LP:n.

Jag såg gruppen live under den stora medlemsröran 1972, som förband till Mott the Hoople på Gröna Lund. Då bytte man medlemmar ett antal gånger inom loppet av några månader. Sedan igen 1976 med Sandy Denny i frontlinjen.
 Och två gånger i tät följd 1986 och 1987, efter bandets återförening efter splittringen 1979. Men sedan blev det ett hopp.

1996 upptäckte jag en hemsida och en diskussionsgrupp tillägnad bandet. Jag var fångad. Det året besökte jag Cropredyfestivalen (Mekka för alla Fairportfans) för första gången. I februari 1997 var jag i England och såg två konserter i rad på vinterturnén.

Sedan har det rullat på. Jag har de senaste 15 åren exempelvis hunnit:

* Besöka Cropredy ett antal gånger.

* Se bandet minst en gång per år, i bland annat Hirtshals, St Albans, High Wycombe, Stafford och Leamington Spa.

* Vara med och ordna två konserter med dem i Mellerud.

* Skriva en bok baserad på sånger de spelat in (Songs for Educational Purposes).

* Skriva en helsida i programbladet för bandets Englandsturné 2002.

* Skriva en retrospektiv på deras skivutgivning till Greenmanreview i USA (men de har gett ut flera skivor sedan dess).

Och nu är det dags igen. På lördag spelar de i Göteborg. Gissa vem som kommer att sitta vid ett bord nära scenen.

Och varför gillar jag Fairport?

1. Deras musik. Superba musiker som spelar riktigt bra låtar, sånger med innehållsrika texter, ofta i berättelseform, och kluriga instrumentaler.

2. Deras mellansnack. Inget "Det här är en låt från vår senaste CD" här. Det här är riktiga introduktioner, fyllda med humor.

3. Deras respekt för publiken. Alltid tillgängliga i foajén efter konserterna för autografskrivning och snack.

Och sedan kan man ju aldrig förneka att det kändes fint att Dave Pegg bjöd på en öl sist vi träffades.

Vi ses på lördag.